När familjen du alltid drömt om inte ens orkar intressera sig för din bästa DJ-mix kan det kännas som om världen lika gärna kan få brinna upp. Men Fabian Siléns nyskrivna Paradisdoktrinen, i regi av Fredrik Lundqvist och Joséphine Wistedt, vänder på steken och förvandlar undergångsromantiken till antiklimax i en föreställning som är brännande rolig också då den är lite för smart för sitt eget bästa.
Vi befinner oss i ett svart hål, en dimension bort från en döende jord, och Gud (Lidia Bäck) är arg. Mänskligheten har förvandlat sin planet till ett postapokalyptiskt eldhav, och de kan inte ens be om hjälp!
Med bländvita fotbollsshorts och svingande järngrå dreads påminner vår skapare om det romantiska måleriets Zeus utstyrd som dancehallartist, flankerad av förnuftets röst i form av en identiskt uppstyrd Charles Darwin (Martin Bahne). Den senares protester kan dock inte förmå vår uppmärksamhetskåte skapare att hålla sitt tidigare löfte om ”fri vilja”: strax flänger hen tillbaka till vårt skamfilade existensplan för att erbjuda oss en sista chans för frälsning, i utbyte mot lite kärlek och dyrkan.
Imponerande gestaltning
Så presenteras vi för den kompletta ensemblen, som förutom Bäck som Gudsgestalt med alter egon består av Bahne (i en dubbelroll) som mänsklighetens ena representant Adam, och Iida Kuningas som Eva.
Särskilt den sistnämnda imponerar med en expressiv och finstämd fysisk komik som till och med kan kännas bortslösad på den ställvis klichéaktiga karaktären. Adam och Eva är nämligen två ganska så stereotypa representanter för den ångestfyllt narcissistiska ”unggamla” medelklassen anno 2017. Inget fel med det: deras neuroser utgör en ytterst fruktbar grund för igenkänningskomedi.
Just igenkännings- och referenskomedin är pjäsens verkliga styrka, märkbart roligare och skarpare än man är van vid att se på finländska teaterscener. Den slackerintellektuella blandningen av högt och lågt och den nihilistiska undertonen får mig att tänka på amerikanska animerade vuxenserier som Justin Roilands och Dan Harmonds Rick and Morty.
Referenserna träffar också närmare hemmaplan: scenerna då en välbekant skandinavisk författare besöker Adam för att vägleda honom i hans maskulinitetskris hör till pjäsens absolut roligaste. Ironiskt nog blir pjäsens stora styrka också nästan som dess svaghet: ibland känns det som om berättelsen blir så betagen av sin egen allmänbildning och intelligens att den tappar tråden, och tittaren undrar vad budskapet egentligen är avsett att vara.
Avsaknaden av en tydligt utmejslad och uttänkt sensmoral i upplösningen är ändå långt ifrån tillräckligt för att sabotera Paradisdoktrinen: det här är uppseendeväckande bra teater! Scenografin och kostymeringen är estetiskt tillfredsställande om än klinisk, och Theo af Enehielms ljuddesign är omsorgsfullt och träffsäkert utvald, fast volymen ställvis når en nivå som känsliga lyssnare kan uppfatta som påfrestande.