Arvio: Paradisdoktrinen
Teaterrecension: Paradisdoktrinen – en moralitet förklädd till hejdlös komedi
Är undergången obönhörlig eller har vi ännu en chans att rädda oss? I Teater Mestolas uppsättning av Fabian Siléns Paradisdoktrinen bubblar moraliteten och samtidskritiken under en yta av helgalen science fiction.
Någonstans, i en framtid och dimension förborgad för oss, sitter Gud och klagar. Min människa, min människa, varför har du övergivit mig?
Vart det allseende ögat än når syns nämligen bara hedningar. Och till råga på allt har de dessutom gjort slut på jordklotet och emigrerat till Mars.
Guds enda sällskap, evolutionsteoretikern Darwin, försöker trösta med att allt har sin tid. Arter och livsformer förändras, dör ut och bereder plats för nya.
Det tröstar inte Gud alls.
Men plötsligt bryter en nyhetssändning mörkret …
CNN sänder fortfarande Breaking News från någon vilsekommen satellit och rapporterar nu om de sista tu som stannat kvar på jorden.
På den yttersta fläcken torr mark i någon avkrok vid namn Finland kämpar cyborgerna Adam och Eva vidare. Evas uppgivna ”Oh, God, help us” låter som en bön och Gud är inte sen att reagera.
Trots alla tidigare löften om den fria viljan beslutar Gud att ingripa – men med cyborgerna går det lite snett.
Resultatet blir i stället en omstart där människan återskapas i en tidigare cachad upplaga, så som hon såg ut i den gamla kött-och-blod-versionen anno 2017.
Och i den skepnaden möter Adam förstås Eva via en datingtjänst på nätet.
Bägge vet att de inte går någon rosenröd framtid till mötes. Till åtskillnad från oss har de rentav ett datum för världens undergång – men i likhet med oss går de på i ullstrumporna trots vetskapen.
Det är det lilla livet som gäller, med allt vad det innebär av såväl egofixerad uppvisning som ängsligt navelskåderi. Och det som avtecknar sig där är som känt aldrig gott nog.
Att livet är det som pågår medan vi sysslar med annat och att annalkande katastrofer oftast resulterar i verklighetsflykt är naturligtvis inget vi påminns om för första gången.
Men styrkan i Paradisdoktrinen ligger inte i själva iakttagelsen utan i formen.
En moralitet med inslag av samtid och science fiction
I Komedin om Felix Liv, iscensatt av Teater Mestola för ett par år sedan, lyckades Fabian Silén med konststycket att låta Grankulla möta New York i en uppsättning som ekade av de neurotiska frigörelseprocesserna i Woody Allens filmer.
I Paradisdoktrinen exploderar leken med olika genrer i ett veritabelt fyrverkeri av referenser. Bibeln, religiösa moraliteter, vardagsdrama, science fiction, parodier på science fiction …
Allt smälter ihop till en skön soppa med betoningen på skön.
Silén är ett helt eget kapitel i den lilla skaran av finlandssvenska dramatiker. Och avgjort en av dem som rör sig friast i spänningsfältet mellan beständigt och trendigt, lokalt och universellt.
Att fråga efter en konsekvent logik på händelseplanet är lönlöst här. Paradisdoktrinen är inte en pjäs för ingenjörshjärnor som undrar hur cyborger hålls vid liv på ett klot där infrastrukturen pajat för länge sedan.
Känsliga bibeltolkare göre sig icke heller besvär.
Men för oss som struntar i akribi av det slaget är Siléns pjäs en fyndig och associationsrik lek med skapelsemyter, civilisationskritik och framtidshot.
På puben med Knausgård och med Friedman under sängen
Vår tids Adam hänger på puben med sin andliga låtsaskompis Knausgård medan hustrun Eva iscensätter det harmoniska familjelivet på en vlogg samtidigt som hon förgäves sitter i telefonkö till psykvården.
Och i den människoson paret åstadkommer bor förstås ingen mindre än en självutnämnd gud.
En unge som växer upp med Milton Friedmans skugga under sängen för att i tonåren utvecklas till en kille som flexar framför spegeln och hävdar att han är oslagbar och odödlig.
Är killen Gud eller Trump …?
Eller på ett mera allmänt plan: vem var först?
Gud som skapade människan till sin avbild eller människan som skapade Gud till sin?
Jag avstår från ett försök att svara på den frågan. Och det gör också Paradisdoktrinen.
Den centrala frågan är inte var det började utan vart vi är på väg. Och svaret är förstås: mot undergången i ilfart.
Samtidssatiren är läcker men den annalkande katastrofen får kanske skrattet att stocka sig i halsen.
Om vi alls hinner tänka så långt.
Avväpnande heimlaga
I Paradisdoktrinen går det nämligen undan med besked.
Upptakten är som ett studentikost cyberspex med Lidia Bäcks gnöliga gudsgestalt och Martin Bahnes rationella Darwin i kilometerlånga dreadlocks någonstans i en gudsförgäten (!) rymdhåla.
Och där på jorden utkämpar halvrobotarna Adam och Eva ( Bahne och Iida Kuningas) sina sista skakiga dagar bland sladdar och strejkande hårdskivor i lika tafflig sättning.
Paradisdoktrinen rör sig obehindrat i tid och rum utan en tillstymmelse till teknikflirt. Det är medvetet heimlaga lågbudget som gäller hela vägen: papplådor, skuggteater och miniatyrinteriörer i skoaskformat.
I det ligger också en stor del av uppsättningens styrka och charm.
Stora frågor landar ofta i en smått patetisk och övertydlig återvändsgränd. Men i Paradisdoktrinen ryms inga storvulna effekter eller brösttoner som skorrar falskt.
Manuset leker visserligen vilt med referenser men utan att göra stort nummer av det.
Det är fritt fram att bonga vad man hinner – men har man inte hundraprocentig kläm till exempel på skapelseberättelse, renässanskonst eller vår tids populärkultur hänger man med ändå.
Och på samma sätt navigerar Fredrik Lundqvist och Joséphine Wistedt från Västeråsensemblen 4:e teatern skickligt förbi all potentiell anspråksfullhet i regin.
Gudar, cyborger eller gammaldags kött-och-blod-människor – Iida Kuningas, Lidia Bäck och Martin Bahne gestaltar dem alla läckert, med mästerligt doserade parodier både på det vi känner igen och det vi tror oss veta något om.
Men framför allt påminner de ju oss om vår egen sits.
Framtiden är en farlig plats så låt oss alltså leka strutsar.