Saavutettavuustyökalut

Helsingin Kaupunginteatteri

Arvio: Ens lite lugn i huset

Egil Green – Östnyland – 6.2.2019

Alla präglas vi av vårt förflutna, och det gäller också personerna i Lillankomedin Ens lite lugn i huset. Där blir gamla synder som nya och en vattenskada förpestar husfriden.

Den franske dramatikern Florian Zeller är för tillfället dubbelt aktuell i Helsingfors. Zeller är manusförfattaren som skrivit både Lilla Teaterns Ens lite lugn i huset och Pappan på Svenska Teatern. En framskjuten humor kännetecknar bägge föreställningarna, men där Pappan är mera tragikomiskt seriös är Ens lite lugn i huset en fars, närmare bestämt en katastroffars.

Det betyder ett uppskruvat tempo, men i motsats till förvecklingsfarsens frekventa spring i dörrar, är det alltså det förflutna och ett nät av halvsanningar och lögner, ackompanjerat av en rejäl vattenskada, som ger fart åt föreställningen.

I stormens öga finns medelålders Marcus (Max Forsman) som i sitt snitsigt pastellfärgade vardagsrum tagit med sig en länge efterlängtad jazzskivraritet Me, Myself and I, hittad på loppmarknad. Det enda Marcus önskar sig är att slå sig ned och avnjuta fyndet. Men ödet vill annorlunda och drar det längre strået.

Hustrun Therese (Åsa Wallenius) har nämligen som vanligt besökt sin psykolog och bestämt sig för att för egen själsfrids skull avslöja ett snedsteg 28 år tillbaka i tiden. Hon avbryter den stundande skivspisningen och klämmer ur sig bekännelsen, som till hennes besvikelse inte berör hennes man det minsta. Tills han efter en stund får veta vem det var som hustrun bedrog honom med. Och då hänger smockan löst i luften, för här stavar vi till Marcus bästa vän Paul (Robert Enckell) som (o)lämpligen kommer på besök.

Det är han inte ensam om. Det blir ett våldsamt spring i huset när Marcus älskarinna Elsa (Pia Runnakko), Marcus oborstade och flummiga gothmusikerson Sebastian (Wilhelm Enckell) samt grannen Pavel (Sixten Lundberg), som meddelar att det regnar in så smått i badrummet på våningen under, knackar på. Marcus lägenhet håller nämligen på att repareras men den portugisiske svartjobbaren Leo (Fabian Silén) klantar till det så ett litet läckage inom kort förvandlats till en massiv översvämning.

Roligast är det när Marcus för hustrun inte på någon vänster vill erkänna sitt eget förhållande med Eva trots älskarinnans envetna tjat. Den desperation och de lögner han valsar runt med tar sig allt absurdare uttryck.Max Forsbloms nervöst ryckiga person i den innersta skärselden av en alltmer av lögner impregnerad och brännande intrig är farsens stora behållning: med gester och mimik lockar fram skrattsalvor. Han agerar bollplank för de övriga som också ter sig komiska, alla på sitt eget sätt, inte minst Fabian Silén och Sixten Lundberg.

Om första akten delvis går framåt på styrfart och ganska långt är en förberedelse för den andra akten går handlingen efter paus upp i högvarv. Det bjuds på verbala tirader och situationskomiska högtidsstunder. Farsen har sina poänger och ger skådespelarna tillfälle att uppvisa en mängd välutvecklade komikertalanger.