Arvio: Män kan inte våldtas
Regissören Sara Giese har skapat en tilltalande lätt, musikalisk och snygg iscensättning av Män kan inte våldtas.
Märta Tikkanens banbrytande roman Män kan inte våldtas har inte avlägsnats från sin sjuttiotalsmiljö när den nu sätts upp som teater på Lilla Teatern, och det är helt rätt. En del av behållningen av att läsa romanen från 1975 är just tidsbilden och på Lilla Teaterns scen bjuds det på både ”farmare” och jazzbalett. Och, ja, en våt vorschmacksmiddag med partnerbyte till dessert.
I dag hade huvudpersonen, den kommunalanställda tvåbarnsmamman Tova Randers haft tillgång till subjektiv dagvård och kanske kommit ut i arbetslivet lite tidigare. Däremot är det beklämmande att tankarna som snurrar efter att hon på sin fyrtioårsdag våldtagits, klingar så bekant än i dag. Ingen kommer att tro henne, de kommer att påpeka att hon var berusad, att hon både dansade och gick hem med våldtäktsmannen, ja, till och med drack av hans likör. Dagens lagstiftning må vara bättre, men fortfarande skuldbeläggs offret, fortfarande omvandlas hans brott till hennes skam.
Regissören Sara Giese har skapat en tilltalande lätt, musikalisk och snygg iscensättning. Det är ett nöje att se skådespelarna i sin tidstypiska blå denimkläder elegant röra sig mot fondväggens enkla gula furu. Imponerande är sättet som scenografen Sven Haraldsson med små medel, som en piimäkartong eller en ärtgrön trådtelefon, förmår skapa så mycket stämning. Och på ett märkligt sätt lyckas föreställningen förmedla att Män kan inte våldtas är en riktig Helsingforsroman, trots att den spelas mot samma oföränderliga fondvägg.
Det fria sjuttiotalet
Allt är förstås inte lätt och piggt. I korta effektfulla ögonblick förvrids tonen tvärtom till grotesk, ljuset blir påträngande, musiken hakar upp sig och en kväljande stämning tar vid.
Könsroller är temat i berättelsen. Den frihet som det ljuva sjuttiotalet och Tovas exmake Jon Randers predikar, är en manlig sexuell frihet. Sara Giese tar ett karnevalistiskt grepp om de här frågorna, och till exempel gör Pia Runnakko en härligt fräck och ganska förgörande tolkning av snusken Jon Randers. För övrigt är Runnakko också mitt i prick som bibliotekarien Agneta som mellan rappa repliker rytmiskt sorterar biblioteksböcker.
Stora delar av Tova Randers hämndplan, att själv våldta förövaren, gestaltas med drag av svart komedi. Ett sätt för konsten att behandla traumat, att avväpna våldtäktsmannen, att tala om, se och ta på det som samhället helst förtiger.
Fint rollarbete
Minttu Mustakallio är en urstark skådespelare som bara genom att rynka på ögonbrynen kan förmedla total uppgivenhet, ilska och komik i rollen som Tova.
Robert Kock gör ingen schablon utan en hel människa av våldtäktsmannen Martti Wester, både genuint obehaglig och patetisk.
Joachim Wigelius förmedlar humoristiskt essensen i den självgode älskaren B, som ser det som en självklarhet att harmoniskt hemmaliv också innefattar en älskarinna. Men också Alexander Wendelin som tonårssonen Jockum visar upp både en känsla för rollen och för föreställningens rytmiska berättande.
Ulriikka Heikinheimo spelar hans flickvän Bimbi, men viktigare är hennes insats som koreograf. Hennes lekfulla och chosefria koreografi går hand i hand med Robert Kocks snärtiga musikaliska inramning som på ett sinnrikt sätt uttrycker pjäsens olika känslolägen.