Saavutettavuustyökalut

Helsingin Kaupunginteatteri

Arvio: Sörjen som blev

Isabella Rothberg – HBL – 2.9.2021

Pappan frågade aldrig varför hans mamma lämnade honom i Sverige, men det vågar hans dotter göra.

Med några vedklabbar, lite krita och en svart tavla gestaltar Anna Takanen sin släkts historia. Klabbarna blir spädbarn, de två präktiga pojkarna Timo och Leevi som föds tätt inpå varandra. När fyra klabbar faller splittras familjen – pappa stupar i fortsättningskriget och lille sjuke Timo skickas i väg som krigsbarn till Sverige. På tavlan ritar hon upp den nya konstellation som uppstår med två familjer i två länder – på ena sidan Östersjön den svenska fosterfamiljen, på andra sidan den amputerade finska ursprungsfamiljen.

Det är inte första gången som den svenska skådespelaren och regissören Anna Takanens familjehistoria gestaltas på en finländsk scen – 2015 gick det stora svenskfinländska samarbetet Fosterlandet på Svenska Teatern. Men tydligt är att denna berättelse kräver mer intimitet, det blev uppenbart för mig när jag för några veckor sedan läste hennes bok om ämnet Sörjen som blev från 2019. Och när boken nu blir teater känns den intima monologen på Lilla Teatern i regi av Mikaela Hasán absolut som det rätta formatet.

Fattigdom och lunginflammation

Styrkan i Anna Takanens berättelse är nyanserna. Mamma Saara både vill och vill inte hämta hem sin son från Sverige efter krigsslutet. Motivet till det senare är också begripligt – kriget tar slut men inte den skoningslösa fattigdomen. Den är konkret, ofrånkomlig liksom den dubbelsidiga lunginflammation som ursprungligen får henne att skicka i väg ett av sina barn. I Sverige finns vård, näring, antibiotika.

I Finland är det inte alls ovanligt att ha krigsbarn i släkten, i Sverige är dessa berättelser fortfarande ovanligare. Det intressantaste i Takanens vittnesmål är det mellanförskap som fadern upplever och som dottern delvis ärver. Timo har två hem och inget, han är svensk och finsk och ingetdera. Hans Finland symboliserar idyll och svek, liksom hans mamma, Saara. Han vågar aldrig fråga henne varför hon inte tog hem honom, men hans dotter, Anna Takanen, vågar ställa frågorna rakt ut på teaterscenen.

För den som läst boken blir innehållet i monologen ofrånkomligt en repetition. Boken rymmer fler nyanser, öden och berättelser och är också den större upplevelsen. Föreställningens behållning är helt klart Anna Takanen själv, hennes utstrålning, humor och det faktum att hon uppträder med sin egen berättelse. Smärtan, tårarna och minnena är sanna.

En dimension som däremot bättre kommer fram på scenen är den fascinerande språkliga identitet som uppstår när hem finns i två länder liksom i två språk. Familjen skapar sig ett eget hybridspråk för att kommunicera med varandra. Det här förmedlas på ett snärtigt sätt genom kivet mellan Anna Takanen och hennes vapendragare, musikern Harri Kuusijärvi som vänligt försöker ”hjälpa” henne med det finska uttalet. Om någon undrar uttalas efternamnet Takanen ”Tackanen” och därmed basta.