Arvio: Morfars mauser
Lilla Teatern ruskar om och väcker tankar med den samhällsengagerade pjäsen Morfars Mauser.
Vetenskapsjournalisten Marcus Rosenlund, känd för radioprogrammet Kvanthopp och boken Väder som förändrade världen, tvekar inte att blottlägga sig själv i den delvis självbiografiska pjäsen Morfars Mauser. Den personligt präglade berättelsen bottnar i Rosenlunds barndom då han utsattes för svår mobbning.
Morfars Mauser har som föreställning tillräckligt med sprängstoff och dramatik för att hålla tittaren alert. Dessutom väcker den tankar och ställer frågor om mobbning och dess konsekvenser. Hur långt går man för att slippa sina plågoandar?
Föreställningen inleds med huvudpersonen, den kända tv-meteorologen Rolle (Tobias Zilliacus), som strax före direktsändning får ett telefonsamtal. Samtidigt som han tappar koncepterna och gör bort sig i tv-sändningen får det gamla sår i själens djup att öppna sig på nytt.
Fortsättningen är en tillbakablick om vad som hände i Rolles barndom i skolan på 1980-talet. Alla gamla demoner kommer fram, Rolles trasiga familj, hans skilsmässa längre fram och till sist konfrontationen med sin största plågoande på en semesterort när han ligger döende i cancer.
Personligt helvete
Scenografin med speglande men samtidigt genomskinligt plexiglas ger illusionen av ett personligt helvete och bubbla med resten av världen utanför.
Rolle, av sina plågoandar kallad Rolle Bollen, är en intelligent liten grabb ur den lägre sociala rangskalan i Grankulla, intresserad av astro- och kvantfysik liksom meteorologi. Han prenumererar på Illustrerad vetenskap och behärskar vetenskapsfrågor redan i unga år.
Därför betraktas han som nörd och outsider av de mera välsituerade men inte så fiffiga kamraterna Henkka (Markus Riuttu) och två andra killar, spelade av Joachim Wigelius och Pia Runnakko. Trion mobbar honom på ett bestialiskt sätt, hånar honom för att han gillar mormors (Runnakko) korvsmörgåsar med mycket smör på, slår honom, begraver hans huvud i snön och till och till och med kissar i hans stövel. För att få tyst på hånskratten och trakasserierna letar han till sist fram morfars tyska Mauser-pistol från kriget och tar den med till skolan. Eller gör han det? Åtminstone i fantasin.
Bakgrundsfaktorer
I bakgrunden spökar en morfar av den gamla stammen (Wigelius) med sina egna krigstrauman, som han envist förtiger. Han uppmanar i stället unga Rolle att inte gråta inför sina elaka kamrater utan att vara manlig.
I den närmaste kretsen framstår Henkka med sina egna söndriga familjerelationer som en typisk osäker mobbare som ena dagen är Rolles vän men av grupptrycket dagen därpå förvandlas till hans värsta ovän. När Rolle längre fram i livet möter Henkka i Phuket är rollerna ombyta, Rolle har lyckats i livet i motsats till Henkka som sjunkit till samhällets bottenskikt.
Tematiken känns bekant från andra skildringar om mobbning såsom Jan Guillous Ondskan och Jonas Gardells En komikers uppväxt. Men Morfars Mauser behandlar mera explicit vad som händer när man är helt ensam med sina problem, när omvärlden inte förstår att svara på ens rop på hjälp. Och vad det driver en ung människa till och vad konsekvenserna är. I slutänden kunde Rosenberg ha blivit vår första skolskjutare.
Inte bara thriller
Om storyn tyvärr är lika aktuell i dag som på 1980-talet har den också många dramatiska förtjänster som får föreställningen att framstå som en thriller och litet till.
Till det bidrar Michaela Granits visuellt intensiva regi med sina tempoväxlingar och humoristiskt utpla-cerade överraskningar i miniatyr, som när Rolle och Henkka kör med rattkälke ned för pulkabacken. Videoprojektioner, musikinslag, ljud och ljus gör scenbilden ännu häf-tigare.
Trots den obehagliga grundtonen består Morfars Mauser också av svärtad humor, skratt och värme. Tobias Zilliacus och Markus Riuttu bär pjäsen framåt. De svarar för två utmärkta rollprestationer, där både textens kraft och det fysiska uttrycket drivs till sin spets. Zilliacus förtvivlan och Riuttus hånskratt river till i hjärttrakten.
Morfars Mauser är en pjäs som många känner igen sig i, som väcker tankar och bidrar med insikter som i bästa fall gör världen till en bättre plats.