Att våga bli den man är
Historien om Miiko, 30, från Jakobstad är en berättelse om att våga vända sitt liv till rätta.
Under hela sin barndom och uppväxt hade Miiko Toiviainen i allas ögon varit en flicka, men själv kände han redan tidigt att det var någonting som skavde. Som 20-åring gjorde han äntligen slag i saken och lät korrigera sitt kön.
Den unika erfarenheten att ha varit ”inne” i både kvinnliga och manliga kretsar, och hur chockerande skillnaderna dem emellan faktiskt kan vara bildar grunden för Miikos prisbelönta monolog om identitet, kön och modet att vända sina motgångar till en personlig styrka.
”Plötsligt skrattade man åt mina skämt och jag blev mer sällan avbruten då jag talade”, berättar Miiko. ”Jag upplevde att jag plötsligt, som man, betraktades som mer trovärdig och seriös.”
Att promenera hem om kvällarna var inte lika kusligt, då hotet om sexuellt våld nu var borta. Alla trakasserier upphörde också.
”Jag märkte till exempel att ingen längre trängde sig tätt inpå en på bussen eller tåget.”
En könskorrigering ändrar på mycket, men det betyder inte att livet plötsligt skulle blivit perfekt. Många förlegade uppfattningar om binäritet och förväntningar på könsroller består.
”Förr gick det alltid dåligt för alla transpersoner i filmer – de blev våldtagna, misshandlade och dödade”, minns Toiviainen och hoppas själv kunna bidra till en positiv förändring.
Det liv som blivit mig givet (Kepeä elämä) är en bottenlöst klarsynt, viktig, lekfull och medryckande berättelse som hunnit turnera från Kajana och Uleåborg via Lahtis och Tavastehus till Helsingfors för att i december få sin svenskspråkiga premiär på Lilla Teatern. Under våren har Toiviainen och hans text hunnit bocka av bland annat utmärkelserna Årets teaterskådespelare och Årets monolog 2020. Det är en unik och upplyftande teaterupplevelse med stark nerv i samtiden, som säkert för många hjälper till att bredda synen på vad det innebär att vara trans.
”Det är en del av ens identitet som många låter överskugga allt det andra man är.”
Översättningen från den finska originaltexten har stötts av föreningen Konstsamfundet och pjäsens produktion även av Suomen Kulttuurirahasto, Alfred Kordelinin Säätiö och Svenska Kulturfonden.