Intervju med regissör David Sandqvist
När Kjell Westös succéroman Skymning 41 får sin världspremiär i februari, blir det också regidebut för den unga finlandssvenska talangen David Sandqvist på Lilla Teatern. Här berättar 29-åringen om sin syn på kulturen och konstens roll, teaterns magi och den historiska pjäsens ekon i samtiden.
Vi når David Sandqvist i Bergamo, Italien, i slutet av oktober, där han tillbringar höstferie inför starten av repetitionerna. Trots att Sandqvist är uppvuxen i södra Helsingfors blir pjäsen Skymning 41 hans första regi för Lilla Teatern.
”Det ska bli roligt att få arbeta på hemmaplan”, säger Sandqvist och berättar att han ”i princip vuxit upp på teatrar”. Sandqvist, född 1995 i Helsingfors, gick ut Teaterhögskolan 2022 men har sedan 2019 regisserat på flera håll i landet, både på svenska och finska. Senast stod han för regin för Ronja Rövardotter på Svenska Teatern och Pajtim Statovics Tiranas hjärta på Åbo stadsteater.
”Det har slumpat sig så att jag ofta fått regissera verk som börjat som romaner, och det passar mig bra. Jag älskar böcker och litteratur är den konstform jag konsumerar överlägset mest.”
Kjell Westös senaste roman Skymning 41 var förstås också bekant när Lillans konstnärliga ledare Jakob Höglund bad Sandqvist regissera den i Annina Enckells dramatisering.
”Att göra teater av romaner är intressant då publiken ofta redan har sina egna bilder i huvudet av handlingen och karaktärerna. Det gör att föreställningen får en ytterligare nivå i förhållande till det tidigare verket. Den inre visionen krockar med den offentliga på scenen.”
Sandqvist berättar att han i sin tur försökt förbise sina egna inre bilder av Westös bok och närma sig Enckells manus som ett självständigt verk. Samtidigt har Westö själv ställt upp och svarat på alla Sandqvists frågor om det historiska.
”Förutom författare är Kjell i det närmaste en vetenskaplig historiker, och väldigt noga med detaljer. För mig som är född 1995 är det värdefullt att höra allt han kan berätta om 1900-talet och krigstiden.”
”Historiska berättelser eller epokteater är fascinerande på samma sätt som fantasylitteratur. Man blir transporterad till en annan värld med en annan estetik och andra utmaningar som inte är våra egna.”
Samtidigt står den historiska berättelsen alltid i dialog med samtiden och speglar nutidens egna problem.
”Skymning 41 beskriver hur kris- och krigstid förändrar samhällsmoralen och kullkastar gamla värderingar, hur svårt det är för enskilda aktörer att navigera moraliskt under kollektiv press. I vår egen tid har vi nyligen sett hur till exempel Finlands NATO-inträde plötsligt blev en självklarhet, hur samhällsretoriken militariserats och hur diskussionen om vad det innebär att vara allierade med kärnvapenmakter aldrig riktigt diskuterades. När överlevnad blir den centrala värderingen verkar moralen upphävas och alla andra värden kastas ut genom fönstret. Jag antar att det var likadant med frågan om Finlands förhållande till Nazityskland under 1930- och 40-talen, dör pjäsen utspelar sig.”
I Skymning 41 försöker huvudkaraktärerna, aktrisen Molly (Saga Sarkola) och journalisten Henry (Elmer Bäck) kämpa för det de tror på, men tvingas bli en del av ett militariserat samhällsmaskineri. Molly spelar biroller i triviala komedier medan Henrys sanningsenliga texter från fronten inte publiceras.
”Det är intressant att både Henry och Molly kämpar för sina ideal men förlorar sina respektive kamper. Konstnärliga ambitioner försvinner i fördummande komedier och sanningen i reportagen censureras.”
Stora delar av föreställningen utspelar sig på en teaterscen i Helsingfors under kriget, och teaterns och konstens roll är också en central fråga i pjäsen. För Sandqvist som vuxit upp i en kulturfamilj och besökt teatern sedan han var baby, har det alltid varit självklart att konsten är nyckeln till förståelse. Som vuxen har han fått märka att det inte är självklart för alla.
”Det har ärligt talat varit ganska chockerande att höra hur vissa av våra ministrar idag talar om kultur som en slags onödig lyx. Jag hade aldrig trott att man skulle behöva slåss politiskt för kulturen och konsten. Att behöva argumentera för nyttan och värdet av konst är för mig ett helt främmande perspektiv. Det är klart de finns, men jag ser att konsten står bortom sådana frågor, någonstans i utkanten av samhället som en självklar spegel av allt vi håller på med. Det finns inget samhälle utan kultur.”
Att David Sandqvist valde just teatern som yrke var naturligt, och i motsats till många som sökt sig till teatern har han i stället blivit tvungen att motivera sin kärlek för konstformen i efterhand.
”Dels fick jag teaterlivet hemifrån, särskilt av min pappa. Dels är jag bra på vad jag gör, dels tycker jag väldigt mycket om att konstant få jobba med nya, spännande projekt och nya kolleger. Man blir aldrig uttråkad.”
Som regissör ser Sandqvist på sina föreställningar som ett slags organiska helheter där alla komponenter bidrar med något unikt och värdefullt som ska bevaras och framhävas.
”Texten, skådespelarna och den konstnärliga arbetsgruppen ska inte bara tjäna en regissörs smala vision. Också regin ligger under föreställningen. Själva scenen ger lösningen”, säger Sandqvist.
I november startar repetitionerna och Sandqvist ser fram emot att komma i gång med vad han beskriver som sin drömensemble.
”Jag ville ha just Elmer och Saga i rollerna som Henry och Molly. Vi tillfrågade inte ens några andra, kan jag erkänna. Att jobba på Lillan blir också spännande. Scenen och salongen har en stark egen identitet som jag ser fram emot att lära känna bättre. Och ja, teatern som konstform har fortfarande en viktig roll för samhällsdiskussionen.”
Text: Janne Strang