Kultförklarad klassiker är fortfarande aktuell
År 1975 utkom Märta Tikkanens roman Män kan inte våldtas. Den bemöttes inledningsvis med chock och avsmak, i synnerhet i Finland, men har med åren blivit en modern klassiker. I år sätts Män kan inte våldtas för första gången upp på en teaterscen i Finland, med Minttu Mustakallio i huvudrollen och i regi av den svenska regissören och pjäsförfattaren Sara Giese.
Män kan inte våldtas handlar om Tova Randers, en alldeles vanlig medelålders kvinna, som på sin födelsedag bestämmer sig för att bjuda sig själv på middag och ett glas vin på restaurang Vanha Maestro. På restaurangen träffar hon en man vid namn Martti, som bjuder henne hem till sig. Kvällen slutar med att Martti våldtar Tova. Men Tova vägrar anta offerrollen. Hon bestämmer sig i stället för att hämnas, genom att i sin tur våldta Martti, och därmed överföra offerrollen på honom.
Tikkanens starka text tangerar såväl problematiken kring våldtäkt och hur svårt det är att ”känna igen” en våldtäktsman, som vårt samhälles rådande sexuella hierarki, där mannens makt dominerar över kvinnans. Att Tikkanen i sin roman skakade om just makthierarkin, genom att skildra kvinnan som förövare, chockerade samtiden.
Lo Kauppi, skådespelare, regissör, dramatiker och författare, var den första som dramatiserade Män kan inte våldtas för teaterscenen då den i fjol sattes upp på Stockholms stadsteater, i Kauppis egen regi.
– Att våldta någon som står över en i hierarkin. Är det överhuvudtaget möjligt? Kan alltså en vit, utbildad, medelålders man överhuvudtaget våldtas av en kvinna och på riktigt känna skam och förnedring? Frågar sig Kauppi. För henne var det stort att arbeta med en produktion som vände på de sexuella maktstrukturerna, något som sällan behandlats eller visualiserats på scen eller filmduken.
– Att få möjlighet att visualisera något som mig veterligen aldrig tidigare gjorts på en teaterscen eller på film, det vill säga att en kvinna kränker en jämnårig man med sin sexuella njutning som medel – är svindlande och jag tror det kan få oss att tänka på ett nytt sätt runt vem vi ser som offer.
Lo Kauppi dramatiserade och regisserade Män kan inte våldtas för Stockholms stadsteater i fjol.
Kauppi valde ursprungligen att flytta pjäsen från Helsingfors år 1975 till 2010-talets Stockholm, bland annat för att synliggöra hur små framsteg vi gjort sedan boken utkom första gången. Sara Giese, som bearbetar och regisserar Lilla Teaterns uppsättning, flyttar texten tillbaka till ursprungsverkets tid och rum, samtidigt som hon ger Tovas inre värld större plats.
– Min bearbetning fokuserar mer på Tovas inre process, medan Los dramatisering är ett linjärt drama där handlingen drivs framåt av spelscener mellan karaktärerna. Man kan säga att jag snittat i Los spelscener och ramat in dem i ett kollektivt berättande om Tova Randers tankar och utveckling, säger Giese.
Sara Giese bearbetar och regisserar Lilla Teaterns uppsättning av Män kan inte våldtas.
Tova Randers spelas av Minttu Mustakallio, som är bekant bland annat från filmerna Lapsia ja aikuisia och Varasto, samt från sin roll i TV-serien Klikkaa mua. Just nu förbereder hon sig för Män kan inte våldtas genom att läsa manuset, men även andra verk av Märta Tikkanen. Tikkanens brevbiografi från 2019, Måste försöka skri-, står näst på listan.
– En stor roll är alltid intressant och kräver hängivenhet, men jag vet inte ännu hur det kommer att kännas att spela rollen. Jag tänker att Män kan inte våldtas är ett grupparbete, och tillsammans formar vi föreställningen till dess slutliga form, säger hon.
Minttu Mustakallio spelar Tova Randers i Lilla Teaterns uppsättning av Män kan inte våldtas.
Har Män kan inte våldtas samma samhälleliga betydelse nu som 1975? På den punkten är Kauppi, Giese och Mustakallio överens:
– Det är svårt att begripa att vi i Finland tampas med samma problem som Tikkanen kritiserade i sitt modiga manifest redan år 1975. Tikkanen förmedlar tydligt vilken position en kvinna hade i 70-talets Finland. Hennes verk var aktuellt då, men det är fortfarande aktuellt idag, och detta är ett problem, konstaterar Mustakallio.
– Förvånansvärt mycket är sig likt; hur vi ser på offerrollen, det underliggande hotet om våld i sexuella relationer mellan kvinnor och män, tystnadskulturen kring mäns våld mot kvinnor och skulden som ofta sätts på kvinnan. Synen på den manliga sexualiteten som en okontrollerbar kraft som måste hanteras och idén om att ”boys will be boys” lever kvar. Berättelsen om den kvinnliga sexualiteten som något skört som hon lätt kan berövas och den manliga som okränkbar och svårtyglad har det inte hänt så mycket med, säger Giese.
– Män kan inte våldtas är lika brännande aktuell idag som 1975 tyvärr. Det är fortfarande lång väg tills kvinnor och män är sexuellt jämställda, avslutar Kauppi.
Text: Jonna Haikonen