Musik och koreografi skapar kontrast och balans
När Lilla Teatern sätter upp Märta Tikkanens Män kan inte våldtas blir det ingen talpjäs i klassisk tappning, utan ett verk med starka inslag av både musik och koreografi. Musik- och koreografiplaneringen signeras Robert Kock respektive Ulriikka Heikinheimo; båda ingår också i skådespelarensemblen. De öppnar upp processen från repetition till premiär.
Robert Kock och Ulriikka Heikinheimo.
Det är en spännande utmaning att skapa musiken och koreografin för en nydramatisering. Utgångspunkten är att skapa en förståelse för verket och uppfattning om vilken form föreställningen kommer att ta. Kompositören Robert Kock tar avstamp i pjäsens sammanhang och tidsandan och letar inspiration i 70-talsmusiken.
– Just nu försöker jag slänga ur mig idéer och hitta ett sound, berättar Kock i mitten av maj med omkring två månader kvar tills repetitionerna inleds. Planen är att använda både färdig musik från 70-talet, under vilket pjäsen utspelar sig, och att komponera nytt material.
– Jag försöker hitta en ton som både kontrasterar och kompletterar retrokänslan. I det här skedet gäller det att fatta beslut och samtidigt behålla en flexibilitet för förändringar och omställningar som kan ske under repetitionsarbetet, säger Kock.
För koreograf Ulriikka Heikinheimo gäller det att bekanta sig med ensemble, regissör och musikmaterial innan koreografin fastställs. Koreografin ska stöda berättelsen och samverka med musiken, samtidigt som det är viktigt att den verkligen känns naturlig för skådespelarna på scenen.
– I princip är min uppgift att fundera på när och hur rörelsen är nödvändig med tanke på berättelsen, hur rörelsen förenas med musiken och hur den stärker en scen. Men det är också viktigt att se till att rörelsemönstren sitter bra för skådespelarna som gestaltar dem.
Både musiken och koreografin är levande och formbara processer, och det händer ofta att justeringar får göras under repetitionsarbetet när arbetsgruppen och pjäsen växer samman. Att både Kock och Heikinheimo också ingår i skådespelarensemblen utgör en extra utmaning, eftersom det finns färre möjligheter att betrakta repetitionerna utifrån. För Kock gäller det att planera så mycket som möjligt i förväg för att kunna koncentrera sig på skådespelarrollen under repetitionerna, medan Heikinheimo föredrar att jobba med skådespelandet och koreografiarbetet simultant.
– Jag kan försöka planera alltihop till punkt och pricka, men största delen kommer ändå att ändra under repetitionerna, konstaterar Heikinheimo.
Kock och Heikinheimo är eniga om att musiken och koreografin ska erbjuda kontrast till en pjäs som Män kan inte våldtas.
– Musiken i en teateruppsättning har som jag ser det två huvudsakliga funktioner: tillföra ytterligare dimensioner till berättelsen , samt förstärka eller skruva till det som händer på scen. Tematiken i pjäsen må vara tung men det betyder verkligen inte att musiken behöver vara det. Kontraster är viktiga och intressanta, säger Kock.
– Jag försöker närma mig materialet på ett experimentellt och lättsamt sätt. Visst är temat allvarligt, men manuset är också luftigt och lekfullt. Ett tungt tema kräver lätthet i motvikt, instämmer Heikinheimo.
Märta Tikkanens Män kan inte våldtas har Finlandspremiär på Lilla Teatern den 5 september 2020.
Text: Jonna Haikonen