Ragni Grönblom sufflerar i Sufflören: ”Det gäller att andas med skådespelaren, vara fokuserad på nuet men ändå hela tiden snäppet före”
Att ta ett samtal med sufflösen i Andreas T Olssons komedi Sufflören är ju en rolig idé. När sufflösen dessutom Ragni Grönblom, veteran inom scenkonsten med skådespelar- och dramapedagogerfarenhet, blir det extra intressant.
Dessutom har denna stöttepelare i kulisserna en kanske ännu viktigare roll än vanligt i Sufflören i och med att texten är en monolog. Joachim Wigelius står ensam på scen i ungefär 1,5 h. Utan paus. Tufft för skådisen! Men också sufflösen.
Pennan flyger fram på följande textrad
Ragni säger att hon har utarbetat en särskild teknik att samtidigt följa med vad skådespelaren säger, tonfallet i det hen säger, kroppsspråket men också redan veta vad som ska hända nästa ögonblick.
”Pjäsförfattaren Andreas T Olsson säger det genialt; sufflören eller sufflösen måste andas med skådespelaren, ha den där enorma koncentrationen och förmågan att hela tiden läsa av skådisarna ifall hen blir förvirrad eller rollen är råddig.”
”Det är märkligt hur man som sufflös kan vara i stunden men snäppet före. Till och med mina händer är lite före; jag har alltid en penna i handen och den rör sig hela tiden på de följande textraderna.”
”Ofta viskar jag inte, jag nästan skriker…”
Ragni säger att när en skådis kommer rejält av sig så kan allt stanna av. Och det kan hända vem som helst, även de absolut bästa och mest erfarna.
”Då viskar jag inte för skådisen måste höra med en gång och få en impuls så att tillståndet när hen har blivit blockerad går över och scenen går vidare. Då är det ofta bättre att nästan skrika.”
”I andra situationer kan man märka att skådisen håller på att tappa tråden och då kan man tyst mima eller viska, liksom servera repliken i förväg… mest lyckad kan man ju förstås säga att en kväll är när man inte alls behövs.”
Med den moderna tekniken har förstås också de små öronsnäckorna gjort entré på scenen.
”I vissa situationer kan det vara bra att använda en öronsnäcka när det av en eller annan orsak behövs riklig eller konstant suffli under en föreställning.”
Målet är alltid bästa tänkbara produktion
Förutom koncentration och fokus är andra bra egenskaper för en sufflör eller sufflös lyhördhet och känslighet. Ett plus är om man som Ragni själv är utbildad skådis med pedagogisk erfarenhet, kan sin litteratur och är allmänt bildad.
”Jag tar kanske emellanåt mitt värv på lite för stort allvar men det är det enda sättet för mig att jobba på”.
”Jag är passionerad och älskar språk och litteratur! Som ung litteraturstuderande blev jag påverkad av stora teaterpersonligheter som bland andra Ralf Långbacka, Benno Besson, Kaisa Korhonen, Bisse Ulfsson, Elina Salo, Asko Sarkola och Gusse Wiklund”.
”Det är därför jag inte kan låta bli att blanda mig i om jag upptäcker att en skådis inte har tanken med sig eller kanske haft tid att förstå en djupare innebörd i texten. Jag vill, liksom de, att produktionen ska bli så bra som möjligt!”
Gula post-it lappar med Ragni-tips
Och det är här de gula post-it lapparna som Ragni är känd för gör entré. Hon kallar skämtsamt lapparna för gulsoten, eftersom hon sprider dem omkring sig som en godartad epidemi.
När vi efter pratstunden i köket går husesyn kring scenen hittar vi en hög oanvända lappar på en sidohylla i en gång, ”aj sidu, där har jag lämnat några” utbrister sufflösen och tar högen med sej i farten. ”De här kommer jag att ha användning för!”
”Jag började med lapparna när jag ansvarade för skådespelararbetet på svenska institutionen för scenkonst och Kaisa Korhonen regisserade Dostojevskijs Idioten.”
”Take it or leave it”
Ragni och Kaisa Korhonen samarbetade ypperligt men regissören kunde bli irriterad om det blev längre avbrott när Ragni talade med en yngre skådis.
”Jag behövde komma på ett sätt att kommunicera med skådisarna som inte störde. Ett sätt som gärna också var någorlunda oss emellan för allt behöver man ju inte säga framför alla heller.”
Idén med de gula lapparna är genial – de kan läsas en hastig gång eller begrundas med eftertanke, de kan genast eller stoppas i fickan och tas fram senare. Ragni kan lite i smyg limma dem på exempelvis skådisarnas speglar inne i deras loger, och skådisarna kan riva loss dem och, om de tycker att de är speciellt nyttiga, fästa dem på manusets sidor som påminnelser:
”Jag antecknar varje felsägning på den lilla lappen i tysthet och sen lämnar jag den oförmärkt på skådisens spegel så att de kan begrunda budskapet när de har tid. Sedan får skådisen ’take it or leave it’.”
Viktig med suffli från första repet
Man kanske kan tro att sufflin börjar först när pjäsen är färdig och publiken bänkar sej. Men så är det inte. Ragni berättar att hon helst sitter med och börjar med lapparna genast vid inlärningsskedet av texten.
”Det är oerhört viktigt att sufflören eller sufflösen är med från första stund så att inte skådisen lär sig något fel, för det brukar fastna i bakmuskeln och är svårt att få bort senare.”
”Jag har hört att många som känner till mina lappar uppskattar dem. Andra som inte förstår deras betydelse kan först kasta bort dem, men så småningom kanske uppskattar dem och sparar dem. Det är olika och det är okej.”
Ragni Grönblom sitter förresten inte mitt bland publiken, som vissa sufflörer och sufflöser gör nuförtiden. Inte heller sitter hon längst till höger på första raden, som också är kutym. Istället sitter hon på scen genast invid ridån, i kulissens så kallade Nolla – det är där hon känner sig hemma och har bästa koll för att bidra till bästa möjliga pjäs.
Medverkat i många produktioner på Lillan
Ragni Grönblom har varit sufflös på Lillan i två repriser.
Som ung jobbade hon bland annat med produktionerna Svejk i andra världskriget (regi Ralf Långbacka), Ett samtal i huset von Stein (regi Ernst Günther), Hamlet (regi Benno Besson), Snöbollskriget (regi Kaisa Korhonen), Fjärilsvingar (regi Christian Lund).
På senare år har hon återkommit till Lillan som sufflös i Den girige (regi Neil Hardwick), Tartuffe (regi Kari Heiskanen), Sommarboken (regi Jakob Höglund), Ens lite lugn i huset (regi Jaakko Saariluoma), Äktenskapsgrejen (regi Cris af Enehielm) och Sufflören (regi Marina Meinander).
NINA WINQUIST