Tillgänglighetsverktyg
AI-översatt webbplats—ursäkta eventuella småfel!
OBS! Inte längre i repertoaren!
Skådespelare t.ex. Santeri Kinnunen (Kustaa Mauri Armfelt), Oskari Katajisto (Gustav III), Pekka Laiho, Eeva-Liisa Haimelin, Matti Rasila, Kristiina Elstelä, Jyrki Kovaleff, Reidar Palmgren, Kari Mattila, Jyrki Nousiainen, Jouko Klemettilä/Eppu Salminen, Ursula Salo Regissör Frej Lindqvist, scenografi Ole Vikland, kostymer Sari Salmela, musik Carita Holmström, koreografi Aku Ahjolinna, översatt av Reita Lounatvuori
Oskari Katajisto är en bländande skicklig Gustav III. Kungen älskade teatern och lät sitt husdjur Armfelt (Santeri Kinnunen i mitten) agera för sig själv.Armfelt kom och vann.Helsingfors stadsteaters intelligenta och roliga historiepjäs slog an med en sällsynt charm just när man började misstänka att våra teatrars entusiasm för historia blev onödigt vältrampad.Det mest överraskande är det härligt otympliga sätt på vilket svenske Frej Lindqvist hanterar historien, tidens händelser och karaktärerna. Jag är säker på att han känner till hur saker och ting fungerar, bakgrunden och åren. Men på scenen predikar eller föreläser han inte.På ett njutbart busigt sätt spinner han en teaterpjäs om sitt ämne, kryddar det med slagkraftig, smakrik dialog och frostar karikatyren med ett ruttet, läckert leende.Ett öppet EuropaPjäsen berättar historien om Gustav Mauri Armfelt, en finsk baron som blev kung Gustav III av Sveriges favorit (och barnflicka!) och som därifrån drev till Europas hov, till och med till Ryssland som Katarina den stores husdjur.Den tid som beskrivs är samma som för ett par år sedan fick mig att gräva fram historien om svensken von Fersen, biografin om den svenske generalen som försökte rädda Maria Antoinette från giljotinen, och historien om huvudpersonen i Struensees Livsdoktorn, en läkare som arbetade vid det danska hovet i några år.Romantik, äventyr, extraordinära öden i livet – det är vad allt handlar om.Men också om andra saker. Europas bildande, maktförskjutningen runt Nord- och Sydpolen, sker i bakgrunden som en mycket mer spännande och aktuell påverkan. Napoleons blick på kartan, Katarinas befäl i Ryssland, det panikslagna Sverige vid politikens utkant, sådana saker skärper medvetandet.Den elektriciteten flyter från Frej Lindqvists penna till pjäsen. Med Armfelts favorit vidgas hans perspektiv till en bild av ett maktpolitiskt spel. Då och då dyker en rad upp som träffar dagens maktstrukturer i Europeiska unionen och de domstolsmasker som skyddar dem.Grobian-nederlagetFinland existerade ju inte i slutet av 1700-talet, när de unga officerarna i Savobrigaden, Armfelt och Yrjö Maunu Sprengtporten, lämnade världen och var tvungna att lära sig maktens dans. Åh, hur härligt minuetterna och dansens rytm står sig i jämförelse med politikens mönster och maktens användning i föreställningen! Vilka djävulska stygn kan man hitta för att spela med kultur!Men god, insiktsfull teater behöver inte mycket för att driva idén. Sådan är Armfelts pjäs, när den tar våra tankar till Finlands position med hjälp av Matti Rasilas ensamma och osympatiska Sprengtporten och öppnar upp ett annat perspektiv genom den lata och framgångsrike Armfelt.Vem bestämmer tempot på dansen? Den ryska Katarina, som får sin oöverträffade karaktär från Kristiina Elstelä, som som en galen och farlig gammal punkare tvingar sina fötter till balettbaren? Eller försöker de franska grobianerna fortfarande ignorera resten av världen som Napoleon?I andra akten förlorar dock denna mästerliga underhållning lite av sin spänning när den glider in i en listaliknande upprepning av historiens gång.En hyllning till excellensI Finland är det sällsynt att se en sådan teater så lättvindigt och skickligt övervägd som Armfelt.Den skyndar skådespelarna till skarpa karaktäriseringar och leende pjäs där kungarna kan uppfattas som talande. Således är Oskari Katajistos Gustav III en häpnadsväckande kombination av en dum karikatyr, en sprattlande homosexuell, en spelare som gömmer sina inälvor och en härskare som tolkar världen genom teater. Det finns dock tillfällen där jag skulle vilja se kungens förmåga som maktutövare synlig. Hans efterträdare, den talanglöse Gustav IV Adolf, är däremot en liten svart spindel, vars olycka och hjälplöshet Reidar Palmgren lyckas framhäva på ett vältaligt sätt.Fascinerad av teaterns möjligheter avslöjar Frej Lindqvist regissörens epok, de många musikens antydningar, dansens stämningskraft, och bygger upp allt till en sofistikerad pjäs, koreansk och behaglig för ögat.Naturligtvis är det en charmig bakgrund för finnarna, de modiga krigarna i Savo-brigaden, vars gammaldags stela kvalitet perfekt beskrivs av Pekka Laihos far-Armfelt och Eeva-Liisa Haimelins mor.Huvudrollen spelas av Santeri Kinnunen, och uppgiften är inte liten. Trots allt måste du växa från en ganska oskyldig ung man till en skicklig hovman och politisk aktör. Kinnunen är förtjust över att finna en erövrare, en ung äventyrare, liksom en världsman och en man besviken i sina slutskeden. Men lite drivkraft hade behövts där det brinner att leka med världen. Denna oförglömliga finn, kvinnors och hovens favorit, är lite mjuk.
Läs meraLivet är teater. Krig, dominans, kärlek, allt är teater. Förutom när allt är dans. Europa i slutet av 1700-talet är en stor teater där maktkamper utkämpas med dans. Du måste kunna agera i maktens grepp.
Läs meraDen lilla scenen i Helsingfors stadsteater erbjuder ett stycke finsk historia från en tid då landet stod fast mellan svensk och rysk maktpolitik. Frej Lindqvists pjäs öppnar historiens slöja genom tidens barn, officeren Armfelt, som var älskad av hovet. Detta fungerar som en pjäs på banans stora spelbräde. Pjäsen ger inte mycket information om Armfelts verkliga gärningar, men den ger information om stormakternas ambitioner.
Läs meraÄmnet för Frej Lindqvists pjäs Armfelt – Ett barn av sin tid är livet och äventyren för den finske kustaa Mauri Armfelt vid hoven i Sverige och Ryssland, liksom den “upplysta autokratin”, revolutionen och kontrarevolutionen i Europa. Förutom titelrollen som spelas av Santeri Kinnunen har föreställningen en mängd betydelsefulla och centrala roller. Föreställningen är först och främst en teaterpjäs på många våningar. Europas adel är galet i teater, opera och balett, hoven förbereder sina egna föreställningar och de är ivriga att se vilken av poeterna eller tonsättarna som är på modet vid varje given tidpunkt. Är det Goethe eller Racine, Gluck, Mozart eller italienarna. I detta avseende placeras Helsingfors stadsteaters föreställning roande tillsammans med Gruppteaterns Amadeus – samma era som förverkligas i Ryhmäs genom en liten teater med peruker i keno, framträder på Stadsteatern i den prakt som möjliggörs av hela den stora maskineriet, men i mänsklig skala av en liten scen. Barock och rokoko blomstrade i överflöd i kostymer, peruker och masker designade av Sari Salmela, liksom i Ole Diklands scenografi, som bygger på idén om hovteater, röd sammet och gulddekorationer. På resor till Italien kommer marmor fram från väggarna. Carita Holmström, som dirigerade den magnifika kompositionen och arrangemanget, och hennes hovorkester har en permanent plats på balkongen som omger scenen.
Läs mera