Ihmisen osa

Pieni näyttämö
Ensi-ilta 24.2.2011
2 timmar 40 minuter
Grundbiljett 31 € - 42 €

Huom! Poistunut ohjelmistosta!

Pjäsen, som kombinerar uppriktig visdom och djup humor, är en skarp analys av människans roll i världen.

Den mänskliga delen är en pjäs dramatiserad från Kari Hotakainens prisbelönta roman. Berättelsen är skriven som en polyfon roman, en slags samling berättelser. Förutom huvudpersonen Salme Malmikunnas (Ritva Valkama) röstas även hennes man Paavo, deras tre barn Helena, Maija och Pekka, en busschaufför, en polisman, en konsult och alla andra som bidrar till händelseförloppet. Pjäsen har spelats inför utsålda salar i nästan två år nu.

Rollista: Ritva Valkama, Markku Huhtamo, Sanna-Kaisa Palo/Sari Mällinen, Teemu Palosaari, Jaakko Saariluoma, Armi Toivanen, Kari-Pekka Toivonen, Leena Uotila, Aslak Mamadou, Lotus Tinat/ Laura Lempiäinen/ Leeni Rantala

Regi och dramatisering: Raila Leppäkoski
Produktion: Antti Mattila
Kostymer: Riitta Anttonen-Palo
Ljus: William Iles

Galleria

Vanhempi nainen, jolla on lyhyet harmaat hiukset, istuu tuolilla ja hymyilee lämpimästi kädet yhteen lyötyinä. Hänellä on yllään harmaa asu, joka on asetettu tummaa, yksinkertaista taustaa vasten.

Valkoiseen univormuun pukeutunut nainen ojentaa punaista kulhoa kohti takkiin pukeutunutta miestä, jolla on kädessään keltainen muovipussi. Mies näyttää yllättyneeltä ja pysähtyy syömään hammastikulla. Tausta on tumma.

Aikuinen seisoo ja katselee, kun vaaleanpunaiseen neuletakkiin pukeutunut nuori tyttö soittaa viulua. Tausta on tumma, ja molemmat ovat pehmeästi valaistuja, mikä viittaa esitykseen tai musiikkituntiin.

Lavalla esiintyy kolme näyttelijää; yksi vaaleaan bleiseriin pukeutunut istuu penkillä, kun taas kaksi muuta, vartijoiksi pukeutunutta, seisovat ja istuvat lähellä ja käyvät intensiivistä keskustelua dramaattisessa valaistuksessa.

Kaksi naista lavalla; toinen, jolla on beige baretti, näyttää yllättyneeltä, kun taas toinen, harmaaseen puseroon pukeutunut, pitää puhelinta korvaansa ja vaikuttaa huolestuneelta. Tausta on tumma, mikä korostaa heidän ilmeitään.

Vanhempi mies, jolla on neuletakki, seisoo tuolilla istuvan vanhemman naisen vieressä ja elehtii, kun nainen puhuu hänelle hämärästi valaistulla näyttämöllä. Molemmat ovat pukeutuneet rentoihin vaatteisiin, mikä viittaa dramaattiseen teatterikohtaukseen.

Lavalla on kolme naista. Yksi, siniseen villatakkiin pukeutunut, istuu etualalla pitelemässä papereita. Toinen istuu penkillä selin, ja kolmas seisoo taustalla valkoisessa mekossa. Näyttämö on lavastettu minimaalisesti.

Tummiin takkeihin pukeutunut nainen sytyttää savukkeen pitelemällä aski kädessään, ja toinen harmaaseen takkiin pukeutunut vanhempi nainen seisoo epäselvästi taustalla tummaa taustaa vasten.

Siniseen takkiin ja värikkääseen hameeseen pukeutunut nuori nainen halaa valkoiseen villapaitaan ja farkkuihin pukeutunutta nuorta miestä. Nainen painaa päänsä miehen rintaan, kun mies pitää häntä hellästi sylissään, molemmat seisovat yksinkertaista tummaa taustaa vasten.

Vanhempi nainen, jolla on lyhyet harmaat hiukset ja harmaa napitettu asu, istuu ja tutkii mietteliäästi käsinkirjoitettuja kirjeitä tai kortteja molemmissa käsissään tummaa taustaa vasten.

Nuori mies ja vanhempi nainen istuvat puupenkillä keskustellen. Mies elehtii käsillään, kun taas nainen kuuntelee tarkkaavaisesti pitäen sylissään mustaa käsilaukkua. Molemmat vaikuttavat vakavilta ja keskittyneiltä.

Kaksi ihmistä istuu lavalla puisella penkillä. Vasemmalla istuva nuorempi henkilö katsoo oikealla istuvaa vanhempaa henkilöä, jolla on musta käsilaukku kädessään. Heidän takanaan olevalle siniselle taustalle on piirretty suuri ääriviiva avoimesta kirjasta.

Kaksi miestä lavalla, toinen pukumies, jolla on ruokalautanen kädessään ja hämmentyneen näköinen, kun taas toinen, rennosti pukeutunut, elehtii kädellään kuin selittäisi tai suostuttelisi. Tausta on tumma, mikä viittaa teatteriympäristöön.

Vanhempi nainen, jolla on ruudullinen takki ja ruskea neulosmyssy, seisoo pienen puupöydän ääressä ja puhuu langalliseen puhelimeen. Lähistöllä hämärästi valaistulla lavalla on beige tuoli ja vihreä roskakori.

Kuvioituihin vaatteisiin pukeutunut henkilö istuu maassa ja soittaa nauhuria, ja hänen vieressään on käsin kirjoitettu kyltti ja kuppeja. Taustalla katselee vanhempi nainen, jolla on kädessään vihreä ostoskassi.

Juoksutakkinen mies istuu maassa vihreän roskiksen vieressä keltainen muovipussi kädessään. Hänen takanaan sinisellä seinällä on pystysuorassa sana RAHAA. Kohtaus on hämärästi valaistu.

Arviot

,

Arvio

Livets trådar möts och skiljs åt

Lue lisää

,

Arvio

Garanterad Hotakainen

Lue lisää

,

Arvio

En persons roll är en annans Helsingfors stadsteater 24.2. Scenbearbetning av Raila Leppäkoski. En av de nuvarande trenderna inom teatern är att filmatisera aktuella bästsäljande romaner till scenen i snabb takt. Bokens läsare blir nästan alltid besvikna: läsarens fantasi är förvånansvärt svår att överträffa. I rollen som man på Helsingfors stadsteater händer något så sällsynt att man nästan glömmer att man ser en pjäs baserad på en bok. Raila Leppäkoskis lågmälda scenadaption är exceptionellt funktionell, rent ut sagt mitt i prick. Den erkänner karaktären hos Kari Hotakainens robust vackra roman, men förblir inte en fånge av den. Den lyckas till och med öka romanens karaktärsgalleris attraktionskraft. Inte konstigt att premiärpubliken skrek bravo efter att pjäsen var slut. När empatin försvann Den förskottsreklam för den mänskliga delen har till stor del byggts på Ritva Valkama. Valkama, som utstrålar varm karisma, är i en klass för sig som pjäsens livliga garnhandlare förskönad av vardagslivet. Han bestämmer sig för att sälja sin livssanning till en författare som är trött på sin egen del för en engångssumma på 7 000 euro.Men berättelsens garnhandlare Salme Malmikunnas och en persons tendens att berätta om sitt eget liv är bara en ram inom vilken Hotakainen kan ta till sig det väsentliga, människan. Enligt Hotakainen finns det främst två saker som gör homo sapiens mänsklig: fantasi och koncentration. Med deras hjälp kan vi för en stund sätta oss in i någon annans situation, föreställ dig till exempel hur det känns att stå i en brödkö, att komma som en “felfärgad” invandrare till ett fientligt, kallt land, eller att se våra barn lida. Den västerländska marknadsekonomin verkar ha förlorat sin förståelse för människans roll: empati, rättvisa och strävan efter välbefinnande verkar inte passa in i samma bild. I fallet med familjen Salme Malmikunnas eskalerar påståendet långsamt mot den ökända verkliga Audi-mannen ( Kari-Pekka Toivonen i pjäsen), som dödar en liten flicka med sin skrotbil vid ett övergångsställe och kräver att hans bils sportutrustning nämns i polisrapporten. Balanserad styrning Raila Leppäkoskis balanserade regi flyter obehindrat på en nästan naken roterande scen. Under första akten verkar det som att Leppäkoski har reducerat Hotakainens rika textväv till en ganska vanlig och harmlös tragikomedi. Den har sina roliga stunder och ibland överdrifter. Den andra akten bevisar motsatsen. Seriefokuset bleknar i bakgrunden, och Hotakainens träffsäkra skildring av mänskligheten träder fram. Dramat behåller sitt intresse, eftersom karaktärerna eller situationerna inte förklaras. Vi får själva avgöra varför telefonförsäljaren Maija (charmigt nyckfull, lekfulla Armi Toivanen) börjar stjäla och förvandlar hela sitt liv till ett lakoniskt skämt. Eller varför Pekka (passande nog överdriven Jaakko Saariluoma) faller ner i rännstenen. Eller varför den framgångsrika managementkonsulten Helena ( Sanna-Kaisa Palo, som verkar genuint orolig) kollapsar. Villkoren för tolkning ges, men de påtvingas inte. Jämfört med boken är det bara busschauffören Biko (Aslak Mamadou) till synes ansträngningslösa förmåga att begå våld som är dåligt förankrad. Leena Uotila och Teemu Palosaari spelar båda en rad delvis komiska biroller, som spelar en viktig roll i att spegla och förvärra huvudkaraktärernas mentala tillstånd. Gemensamma agg – melankoli, ordbehärskning och påtvingad förödmjukelse inför livet – kommer också fram i dem.

Lue lisää

,

Arvio

Hälsningar: Mamma I början finns en upplyst stol, en berättare och – kärlek. En moders kärlek till sina barn. Människor från vilka vår tids berättelseekonomi suger sina vinster. Ett barn håller ut, ett annat marginaliseras, och ett tredje skämtar. Helsingfors stadsteaters nya pjäs, Den mänskliga delen , baserad på romanen av Kari Hotakainen, gläder med sin djärva bearbetning och riktade ljussättning (Raila Leppäkoski). Att läsa en bok minskar inte scenupplevelsen – och vice versa. Ett satiriskt drama om våra paradoxala tider. En tid där det som är viktigare och mer intressant än sanningen är hur saker och människor får låta och se ut. Modern (Ritva Valkama), en före detta garnhandlare Salme, är en vanligtvis klok folkkvinna som säljer sin familjs livshistoria till en författare (Teemu Palosaari) som lider på grund av brist på kreativitet för 7 000 euro. Salmis vuxna barns öden (Sanna-Kaisa Palo, Jaakko Saariluoma, Armi Toivanen) blåses upp till ett brutalt kalejdoskop på en scen iscensatt i en annars nästan drömlik mörk ton. Salme håller kontakten med sina barn med vykort där hon delar ut instruktioner för ett förnuftigt liv och påminner dem om ett hem där mat väntar och kärleken lyckligtvis är blind. Leena Uotila når Valkamas uttrycksfulla kraft med sina tio spännande roller. Värt att se är också Kari-Pekka Palos prestation som en kaxig och självisk affärsman. I slutet mörknar scenen, publiken och – mildheten. Tyst och utan att understryka har frågorna om livets meningsfullhet och meningslöshet sådts i betraktarens sinne. När gråt inte hjälper måste man skratta, och mycket!

Lue lisää

,

Arvio

Kari Hotakainens roman The Human Part är en utmärkt, till och med filosofisk tragikomedi. Romanens anda har bevarats och återupplivats starkt.

Lue lisää

,

Arvio

Författaren köper en persons livshistoria

Lue lisää

,

Arvio

Kari Hotakainens The Human Part satte eld på Ritva Valkama Pjäsen Kvartetten, som har spelats på Helsingfors stadsteater i flera år, dök oundvikligen upp i tankarna när pjäsen, baserad på Kari Hotakainens bästsäljande roman The Human Part, hade premiär den 24 februari på den lilla scenen i Stadsteatern. Du behöver inte vara en stor spådam för att förutsäga samma framgång som The Quartet för pjäsen The Human Part.

Lue lisää

,

Arvio

Stjärnkomikern dryper av sorger

Lue lisää

,

Arvio

Den mänskliga delen – och Ritva Valkama Man skulle kunna tro att en så genial text som Kari Hotakainens är lätt att säga. Att hans mångsidiga folk, som använder ord han förstår och hamnar i situationer han känner igen, är redo för scenen. Att du skulle ta den och presentera den. Men så är det inte. Hotakainens värld låter bara smart realistisk och det är därför den är så svår att bygga. Efter att ha sett flera Hotakainens på teatern skulle jag säga att Bronks (1994), främst av KOM Theatre och Juha Lehtola, har lyckats förvandla Hotakainens värld till en tillräckligt exakt och samtidigt rik och rik plats för scenen. Eller så var det före igår. Eftersom detta är en del av Raila Leppäkoskis Människan är detta en helt utmärkt dramatisering, regi, iscensättning och prestation. City Theatres Human Part lyckas med det nästan omöjliga. Den är varm, humoristisk, hård och enkel på samma gång. Som regissör har Leppäkoski, enligt min mening, funnit en värme som länge gått förlorad i hans syn på mänskligheten. Han förenklar fortfarande drastiskt och överdriver, men på mänskliga villkor. Således är Hotakainens vackra berättelse om mänskligt mod och kärlek rörande, skrattande, överraskande – med ett ord talar den till oss. Leppäkoski kommer inte att låta oss slippa undan. Bara folk är på scenen. Olika utrymmen skapas – funktionellt – med lampor och några redskap. De insiktsfulla kostymerna framställer människor som om de inte är upptäckta. Det är inte möjligt att fylla en tom scenyta med vilken text som helst. Men Hotakainens rentav pressande, koncisa uttryck får luft runt det i detta beslut. Betraktaren kan fokusera på det väsentliga, på vad som står på spel. I den här berättelsen spelar det egentligen ingen roll vilken färg Salmis överrock har eller vilken typ av gardiner Helenas arbetsplats har. Man skulle kunna tro att en så genial text som Kari Hotakainens är lätt att säga. Att hans mångsidiga folk, som använder ord han förstår och hamnar i situationer han känner igen, är redo för scenen. Att du skulle ta den och presentera den. Men så är det inte. Hotakainens värld låter bara smart realistisk och det är därför den är så svår att bygga. Efter att ha sett flera Hotakainens på teatern skulle jag säga att Bronks (1994), främst av KOM Theatre och Juha Lehtola, har lyckats förvandla Hotakainens värld till en tillräckligt exakt och samtidigt rik och rik plats för scenen. Eller så var det före igår. Eftersom detta är en del av Raila Leppäkoskis Människan är detta en helt utmärkt dramatisering, regi, iscensättning och prestation. City Theatres Human Part lyckas med det nästan omöjliga. Den är varm, humoristisk, hård och enkel på samma gång. Som regissör har Leppäkoski, enligt min mening, funnit en värme som länge gått förlorad i hans syn på mänskligheten. Han förenklar fortfarande drastiskt och överdriver, men på mänskliga villkor. Således är Hotakainens vackra berättelse om mänskligt mod och kärlek rörande, skrattande, överraskande – med ett ord talar den till oss. Leppäkoski kommer inte att låta oss slippa undan. Bara folk är på scenen. Olika utrymmen skapas – funktionellt – med lampor och några redskap. De insiktsfulla kostymerna framställer människor som om de inte är upptäckta. Det är inte möjligt att fylla en tom scenyta med vilken text som helst. Men Hotakainens rentav pressande, koncisa uttryck får luft runt det i detta beslut. Betraktaren kan fokusera på det väsentliga, på vad som står på spel. I den här berättelsen spelar det egentligen ingen roll vilken färg Salmis överrock har eller vilken typ av gardiner Helenas arbetsplats har. Sedan finns förstås Ritva Valkama. Inget behöver läggas ner, inget behöver tas bort när denna konstnär formar tredje världen till sin egen under en annan konstnärs ögon. Den mänskliga delen är Ritva Valkamas del. Men det gäller även andra. Nästan oturligt är Kari-Pekka Toivonen, som spelar de robusta så bra, i en nyckelroll; Leena Uotila är typiskt på ett sådant sätt att hon gråter och skrattar; Jaakko Saariluoma spelar den känsliga Pekka, Sanna-Kaisa Palo den rörande Helena. Och den unga Armi Toivanen, hennes rebelliska Maija, är charmig, den mest smidiga prestationen i premiären. Allt en person behöver för att lyckas är förmågan att koncentrera sig och fantasin. Detta är vad huvudpersonen Salme säger. Den träffade och sjönk in i mig, en dålig fokuserare. Koncentration och fantasi. Denna ensemble har haft många sådana och resultatet är en njutbar upplevelse. Hela ytan av utförandet för hela teatern. Denna typ av social diskussion förväntas också av publiken, som jublade och gav stående ovationer till föreställningen vid premiären. Sedan finns förstås Ritva Valkama. Inget behöver läggas ner, inget behöver tas bort när denna konstnär formar tredje världen till sin egen under en annan konstnärs ögon. Den mänskliga delen är Ritva Valkamas del. Men det gäller även andra. Nästan oturligt är Kari-Pekka Toivonen, som spelar de robusta så bra, i en nyckelroll; Leena Uotila är typiskt på ett sådant sätt att hon gråter och skrattar; Jaakko Saariluoma spelar den känsliga Pekka, Sanna-Kaisa Palo den rörande Helena. Och den unga Armi Toivanen, hennes rebelliska Maija, är charmig, den mest smidiga prestationen i premiären. Allt en person behöver för att lyckas är förmågan att koncentrera sig och fantasin. Detta är vad huvudpersonen Salme säger. Den träffade och sjönk in i mig, en dålig fokuserare. Koncentration och fantasi. Denna ensemble har haft många sådana och resultatet är en njutbar upplevelse. Hela ytan av utförandet för hela teatern. Denna typ av social diskussion förväntas också av publiken, som jublade och gav stående ovationer till föreställningen vid premiären.

Lue lisää

Kommentit

Ei kommentteja