Närbild av William Iles
Special Nights scenograf William Iles har designat ljussättning och scenografi för dansföreställningar i 20 år. Ursprungligen skulle hon studera filosofi, men gnistan för ljusdesign föddes genom danskonsten.
“Jag var i statsförvaltning på Stoa kulturcentrum, som besöktes av många dansföreställningar. Det ljusdesignerna gjorde i dem var imponerande. Jag kände aldrig behovet av att analysera dansen, jag njöt bara av den auditiv-visuella upplevelsen. Teatern kom senare.” Iles har också en lång historia med Helsinki Dance Company, som hon redan följde när hon studerade vid Avdelningen för ljus- och ljuddesign.
“Jag gick och såg många av HDC:s verk, där de karismatiska dansarna, den stora gruppen och virtuositeten gjorde intryck. Min första design för HDC var Kenneth Kvarnströms YOUMAKEME. Koreografen hade redan en mycket exakt uppfattning om verkets minimalistiska estetik. Vi gjorde rörliga fackverk till den, som var det centrala visuella elementet i verket. Jag var verkligen nöjd med resultatet. Under åren har de mest minnesvärda verken varit Jyrki Karttunens 100 sätt att skratta, för vilken vi gjorde en stor stigande gul oval, och Keijukaisneuvos Koo, där det var trevligt att arbeta med sagokvalitet. Jag är mest nöjd med verket som helhet, Gravity, som var dystopiskt och grovt. Det tog mig till platsen, men det var ändå minimalistiskt och enkelt.”
I dansproduktioner ansvarar Iles ofta även för scenografin, som i alla ovan nämnda produktioner. “När man arbetar med dans är det naturligt att designa rummet och ljuset tillsammans. Planeringen börjar alltid med en diskussion med koreografen, och eftersom det vanligtvis inte finns något manus handlar det efter detta om att vänta på bra idéer. När en gemensam uppfattning börjar uppstå börjar arbetet bli konkret. Jag använder många referensbilder, som jag nu också producerar med artificiell intelligens. Även om koreografen har en färdig och exakt idé om vad de vill ha, vill jag förstå idén bakom idén och varför. Jag har inga stilistiska ljusidéer redo. De behöver alltid skapa kontext, antingen i en pjästext, en scenografi eller i ett samtal med koreografen. Självklart, det finns ofta tekniska lösningar i verktygslådan som du vill prova, men jag hoppas alltid kunna börja med en tom tavla i designen. Det är viktigt att kunna känna empati för helt olika sätt att tänka och samtidigt utveckla sitt eget kreativa tänkande.”
Text: Antti Lahti