Tillgänglighetsverktyg
AI-översatt webbplats—ursäkta eventuella småfel!
OBS! Inte längre i repertoaren!
I rollerna: Helena Haaranen, Vuokko Hovatta,
Jouko Klemettilä, Jyrki Kovaleff,
Hannu Lauri, Tiia Louste, Kari Mattila,
Jari Pehkonen, Matti Olavi Ranin, Heikki Sankari, Aarno Sulkanen, Leena Uotila / Margit Lindeman
Regi: Milko Lehto
Scenografi: Mimmi Resman
Kostym: Maija Pekkanen
Ljus: Juhani Leppänen
Ljud: Mauri Siirala
Åklagarbänken är vakantUtöver sina vetenskapliga aktiviteter har professor Heikki Ylikangas byggt en karriär som dramatiker i tjugo år. Hans forskning med fokus på Österbotten har utvidgats till att omfatta forsknings- och dramateman som rör hela nationen. Den senaste texten tar upp ödet för de finska judiska flyktingarna som utlämnades under fortsättningskriget, och särskilt utlämningsprocessen. Pjäsen inspirerades av Elina Sanas bok Luovuetut (2003) och Ylikanska egen rapport om ämnet till regeringen.Scenografen Mimmi Resman har fått enkla möbler från 40-talet, vilket förstås passar en pjäs där ord och handlingar talar. Maija Pekkanens kostymer följer tidens linjer. – Kostymdesignern måste skapa illusionen av tid även för dem som inte har ett eget minne av den. Kostymdesignern hjälper skådespelaren och är på sätt och vis delvis ansvarig för att regissera karaktärerna. Det är särskilt värdefullt att kostyma dessa typer av premiärer, för vilka det inte finns någon tidigare modell,” säger Maija Pekkanen.
Läs meraÅtta öden stormade vid Helsingfors stadsteater Folkets gemensamma samvete – om det finns ett – bör slå larm i realtid, men senast vid analys av olika historiska stadier. Författaren och professorn Heikki Ylikanska nya pjäs De åtta utvalda går långt tillbaka i tiden och tar en närmare titt på en händelse som måste betraktas som en skam i Finlands historia. Nämligen, den 6 november 1942 överlämnade vårt lands regering åtta judiska flyktingar som då vistades i Finland till tyskarna, inklusive barn. Det kollektiva samvetet lättas inte lätt av vetskapen att endast en av de utlämnade överlevde. Pjäsens födelse är baserad på Elina Sanas bok Luovutetut, som publicerades för ett par år sedan. Boken åtföljdes av en stor kontrovers, som inte bara drev till en grundlig undersökning av ämnet, utan även dess fiktiva behandling. Premiären av scenverket var ett efterlängtat kulturellt evenemang i senvintern. De åtta valda söker förklaringar, visar beslutsfattares återvändsgränd och går som om de står på tårna över gravar. Kommer det att finnas någon förståelse för det? Alla måste svara på det personligen. Dramatikern har redan övertygande bevis för att kombinera fakta och fiktion, och strukturellt fungerar denna berättelse också bra. De historiska personerna är noggrant definierade, handlingen slingrar sig som ett spänningsdrama. Även om sanningen är kall, är de inblandade i beslutet inte kalla. Romansen mellan den välkände advokaten Paavo Kastari och den sovjetiske soldaten Kerttu Nuorteva framhävs som en påverkande faktor för händelseutvecklingen. Det är bra att styrningen har anförtrotts en representant för den nya generationen. Unga kan se saker på avstånd och, om det behövs, även placera scenavsnitt mer djärvt i bakgrundsljuset. Den oro som historiens gång skapar kan inte förbli teaterns enda gåva, endast överförd till publiken. Mötet mellan mänskliga och tidlösa komiska drag i karaktärernas beteende är upplevelsemässigt för tittaren även när de verkar inom annars ganska allvarliga ramar. Enligt min mening lyckas Milko Lehto som regissör bygga upp en snabb teaterföreställning, även om det görs genom att retuschera karaktärernas likheter. Författaren Hella Wuolijoki, till exempel, var knappast i någon situation en så högljudd gammal kvinna som Leena Uotila anspelar henne, och Heinrich Himmler var inte heller en karikatyr av chefen för den tyska polisstyrkan, som Jouko Klemettilä skämtsamt bemästrade om chefen för den tyska polisstyrkan, men ändå handlar det om ganska livliga prestationer. För att inte tala om Jari Pehkonen, som sätter sina komikerkunskaper på spel genom att skissa en rolig men mindre trovärdig bild av den respekterade juristen Paavo Kastari. Kari Mattila som Arno Anthon, chefen för Valpo, levererar en envis prestation som bär utmärkt från början till slut, och både Matti Olavi Ranin som löjtnant Ari Kauhanen och Heikki Sankari som inrikesminister Toivo Horell ger starkt stöd till denna prestation. Vuokko Hovatta spelar en central roll i berättelsen som Nuorteva, eftersom den används – när man funderar över skuld – som en reflektionsyta framför allt på Risto Ryti. Ingen av dem hade fått några andra alternativ under de ödesdigra skedena i sina liv. Nuorteva blev det som hotades, eftersom Rytin som republikens president tvingades underkasta sig kravet på utlämning av Tyskland i landets svåra situation. Hannu Lauri svarade Rytina med koncentration, ibland till och med för mycket underströk. Hovattas framsteg är medvetet raka, han är mestadels återhållsam och cool, som man kan förvänta sig av en tränad spion. Aarno Sulkanens tolkning av Abraham Stiller, en representant för den judiska gemenskapen, är en fin roll, tilltalande och starkt uttrycksfull. Både Mimmi Resmans scenografi och Maija Pekkanens kostymer förmedlar med stil en tid då de avsnitt som nu visas får liv.
Läs meraDen långa skuggan av hakkorset Jag visste att Heikki Ylikangas var en briljant författare. Ändå hade jag Det är en överraskning hur väl han har lyckats uttrycka det han har att säga i form av drama. De åtta utvalda baseras på historiska fakta. Ylikangas gör inte det predika eller hålla en presentation. Han ställer bra frågor och uppmuntrar betraktaren att tänka själv. Skuggan av hakkorset sträcker sig mycket långt. Finnarnas skuld, eller Oskuld är förstås ett av pjäsens nyckelteman. Ylikanska perspektiv är dock mycket bredare. Han gjorde det inte förgäves I manuset, betona pjäsens fiktiva natur. Åttan En studie om gränsvillkoren för moral och etik har också valts ut. Han har skrivit en av nyckelraderna i den sovjetiska desanti Kerttu Nuortevas (Vuokko Hovatta) mun. Nuorteva rättfärdigar Stalin förföljelser genom att förstöra dem i det annalkande stora kriget Personer som potentiellt är illojala mot Sovjetunionen. Ylikangas Nuorteva anser att de finska vita gör exakt samma sak när han besegrade de röda upproret våren 1918. Det handlade inte om hämnd våren, men vid ett sovjetiskt anfall blev de illojala systematisk likvidering av misstänkta medborgare. De första offren för detta krig är Rwandas miljon mördade Afrikaner eller hundratusentals människor från den nuvarande massakern i Darfur Blir de dödade? Varför pågår dödandet fortfarande, och vem är det egentligen Intresserad? Det här är bra frågor när vi börjar utvärdera skulden hos historiska personer. Under de senaste åren har historiker besökt och konsekvenserna. En individ kan döda en annan i ilska. För att mörda miljoner behöver du en maskin och många Iskallt logiskt övervägande. Folkmord begås inte i känslomässig oro eller av en slump. Naturligtvis leder inte logiskt tänkande till en rationell slutsats om Utgångspunkterna för tankarna är absurda. Troligen ingen annan faktor skadade tyskarnas egen krigsinsats lika mycket som Utrotningen av judarna. Detta är också vad pjäsens jude Stiller (Aarno Sulkanen) undrar över. Varför Gud tillåter sådan absurd och brutal dumhet att hända? Människors handlingar är historiska fakta. Det finns många motiv bakom dessa handlingar svårare att dokumentera pålitligt. Ur pjäsens temas synvinkel är detta dock en väsentlig fråga. I västerländska domstolar beror en handlings förkastlighet på dess motiv. Naturligtvis var det omöjligt att förstå Finlands ledarskap under kriget vid den tiden något vi fortfarande inte riktigt kan förstå. Ylikangas för med sig I sin pjäs lyfter han på ett fint sätt fram den irrationella sidan av denna historia Himmler (Jouko Klemettilä). Det är nog talande att karaktären på något sätt är komisk. Samtida Himmler skrattade nog inte så mycket. Styrningen är envis. Den unge Milko Lehto är en professionell. Episodiskt Den inre spänningen mellan scenerna i den pågående berättelsen är bra. Och hur är det att regissera när man har briljanta skådespelare att regissera. Men även i denna grupp sticker en ut från de andra. Jari Pehkonen SvampBob Kastari kanske inte alls ser ut som den riktiga professor Paavo Kastari, men karaktären i pjäsen, Kastari, är ändå mycket trovärdig. Genom sin blotta existens bevisar karaktären rollen som skådespelaren Pehkonen och dramatikern Ylikangas insiktsfullhet och kunskap om människor . I pjäsen Kastari korsar det offentliga och det privata. Rollen är Verkligen bra. De åtta utvalda beställdes av Helsingfors stadsteater. Ylikangas genomförde en rapport för två år sedan på begäran av premiärministerns kansli. om en grundlig utredning bör genomföras av krigstidens utlämningar. Regeringen började med Elina Sanas 2003 Den överlämnade boken. Ylikangas rekommenderade att en studie skulle genomföras, och pjäsen baseras på hans forskning som genomförts för dess rekommendation.
Läs meraMER SNART! Landet är friskt och starkt när det kan ta itu med de svåra tiderna och lösningarna från sin närmaste tid, riva sårskorpor, vilja diskuteras och läka. Finland är, börjar bli det.
Läs meraEn berättelse till från det senaste kriget När det känns som om allt möjligt redan har svärmats upp på scenen många gånger sedan vårt lands senaste krig, väntar man med viss tvekan på pjäsen De åtta utvalda början, skriven av Heikki Ylikangas på Helsingfors stadsteater. Misstankarna är obefogade. Det finns fortfarande ett perspektiv som intresserar mig. Texten i Elina Sanas kontroversiella bok Luovuetut pohjantudu tar upp ett smärtsamt ämne: Varför utlämnade Finland judiska flyktingar till tyska koncentrationsläger 1942? Besluten från Risto Ryti, inrikesminister Toivo Horell och Arno Anthon, chef för statens hemliga polis, granskas under Tysklands presspolitik: spannmål kommer om flyktingar överlämnas. Pjäsen är främst samtal och analys av situationen, beslutsfattarnas påtryckningar i en svår situation, och därför skapas inget dramatiskt intressant på scenen. Fakta hanteras med en en-till-en-metod, vilket lämnar inget utrymme för en tolkande struktur.
Läs meraINTE BRA ELLER DÅLIGT, UTAN MÄNNISKOR Heikki Ylikanska ‘De åtta utvalde’ är starka mäns teaterNär alla andra skådespelare måste prova sina ord lite på premiären, vet man i publiken att saker inte riktigt är rätt än. Publiken blev inte störd av dejtingen. Sällan har det funnits en så intensiv och lyssnande frid i auditoriet på en stadsteater eller någon teater som under Heikki Ylikanska föreställning av De åtta utvalda . Den laddade tolkningen leddes av Milko Lehto. Mot slutet tog berättelsen, som nästan utvecklades till en spännande sådan, mig med sig. Inte ens pjäsens lektioner, de något föreläsningsliknande förklarande sekvenserna, störde inte åskådarens koncentration. På det sättet blev kvällen verkligen en framgång. Kanske är temat om förlåtelse som ingår i verket också av intresse för dagens betraktare, liksom dess grunder. När pjäsens Risto Ryti benådar Kerttu Nuorteva, som har arresterats som fånge och dömts till döden, slår motivet hårt både då och kanske även idag. Du kan inte prata om skuld om du inte haft några alternativ. Rytis definition frigör Kerttu Nuorteva, en sovjetisk agent utbildad som spion under hot om utpressning. Med samma dom frikänner Ryti sig också från skuld för massutlämningen av åtta judar, bland annat. Sju av dem blev uppslukade av massförstörelse i koncentrationslägret. Av samma skäl som anges i pjäsen är vi moderna åskådare förmodligen redo att benåda dem som deltog i den finska processen vid den tiden. Eller är vi det? Det är vad tittaren bör fråga sig själv. Den beställda pjäsen, som bygger på Ylikanska egen forskning och bland annat information från Elina Sanas bok Luovutetut, har dock vissa svårigheter med sig själv. Pjäsens titel är också missvisande i den meningen att dessa utvalda sällan förekommer. En ganska ren salongspjäs har skrivits som skildrar beslutsfattande. Diskussioner finns tillgängliga på kontor, restauranger och i vilka skåp som helst vet jag. Det finns till och med utrymme för romantik, men lyckligtvis inte i den grad att det skulle bli en prinsesssaga. För många förändrar den överraskande sista twisten i Burst of Love allt. Tyskarna i föreställningen är ganska ennivåskurkar. Även inhemska hjältar eller hjältinnor har lämnats med eftersmak av klyschan. Gåtan om judarnas öde i världen närmas på ett företagsamt sätt, också tack vare Tiia Louste och särskilt Aarno Sulkanen , som spelar Abraham Stiller. Du går inte på något entydigt som är klokt. Ylikangas har noggrant eliminerat de historiska händelserna och karaktärerna från utlämningsprocessen, men pjäsen har också fått stämpeln av att vara obligatorisk. Det finns roller som finns just på grund av det historiska, inte på grund av pjäsens nödvändighet. Av den anledningen är rollerna också varierande, men de starkaste är definitivt fulla. Kari Mattila gör ett starkt jobb som Valpos Arno Anthon, en beslutsfattare som accepterar nödvändigheten. Mattila gestaltar sin karaktärs tankegång på ett kontrollerat och tydligt sätt, men det gör även Heikki Sankari som inrikesminister Horell och särskilt Hannu Lauri i rollen som Risto Ryti. Amnestiscenen mot slutet är utmärkt. Tack för det också till Jari Pehkonen, som spelar Paavo Kastari som blir förälskad i desanti.Som Kerttu Nuorstava är Vuokko Hovatta uthärdade patetisk med sina trötta blickar, medan Leena Uotila i den mindre rollen som Hella Wuolijoki nästan är rolig. Kanske behövdes lite lättnad för den hårda historien. Milko Lehto har varit en mycket bra regissör för just denna pjäs. Den unge mannen gör attitydlös, till och med cool teater på ett bra sätt. Föreställningen visar snarare än gör anspråk. Regissören pratar inte om det goda och det dåliga. Föreställningen handlar om människor. Den är precis rätt för denna text. Maija Pekkanens kostymer är passande trogna tiden, kanske även Mimmi Resmans scenografi i dess brunaktiga fulhet.
Läs mera