Iloisiin kuulemiin ja näkemiin

Studio Pasila
Ensi-ilta 14.1.2008
2 tim 15 min
31 e

Huom! Poistunut ohjelmistosta!

Regissör: Mikko Kivinen
Dirigent: Lasse Hirvi
Scenografi: Antti Mattila
Kostymer: Maija Pekkanen
Ljusdesign: Teppo Saarinen
Ljuddesign: Ari-Pekka Saarikko

Rollista:
Riitta Havukainen, Seppo Maijala, Kari Mattila, Eero Saarinen, Leena Rapola,
Antti Timonen, Hanna Vahtikari, Sami Hokkanen/Tuukka Leppänen, Pertti Koivula, Merja Larivaara, Petja Lähde/Tuukka Leppänen, Sanna Majuri, Emilia Nyman och Ursula Salo

och en fyrmannaorkester

Galleria

Pukumies löhöilee sohvalla ja lukee lehteä, kun taas silmälasipäinen ja ruututakkinen nainen seisoo ikkunan takana ja puhuu vanhanaikaiseen mikrofoniin äänitysstudiossa.

Hymyilevä nainen sinisessä pilkullisessa mekossa tanssii kolmen valkoisiin smokkeihin ja punaisiin rusetteihin pukeutuneen miehen kanssa, jotka kaikki näyttävät iloisilta kirkkaasti valaistulla lavalla, jossa on sininen tausta.

Lavalla esiintyy neljä juhla-asuihin pukeutunutta henkilöä. Kolme valkoisiin takkeihin ja punaisiin rusetteihin pukeutunutta miestä seisoo, kun yksi kastaa siniseen pilkulliseen mekkoon ja punaisiin korkokenkiin pukeutunutta naista. Sininen näyttämövalaistus luo dramaattisia varjoja.

Pukumies seisoo kahden pöydän vieressä, ja kaksi naista istuu lattialla värikkäällä matolla. Toinen nainen juo kupista, ja toinen katsoo mattoa. Ympäristö muistuttaa vanhaa toimistoa.

Kaksi tyylikkäästi pukeutunutta naista laulaa mikrofoniin, toinen istuu ruskealla sohvalla ja toinen lattialla. Taustalla on kaksi ihmistä kasvot poispäin, jotka istuvat ja seisovat sinisen lavavalon alla.

Lavalla on viisi vintage-asuihin pukeutunutta aikuista, joista neljä seisoo retrosohvan takana ja on yllättynyt tai innostunut jostain kirjasta, kun taas yksi nainen istuu sohvalla ja katsoo heitä. Tausta viittaa teatteriesitykseen.

Kahdeksan ihmistä seisoo lavalla, jokaisella on mikrofoni kädessään ja he laulavat. Värikäs näyttämövalaistus ja savu luovat dramaattisen tunnelman, ja taustalla näkyy moderneja lavasteita.

Arviot

,

Arvio

FÖRÄNDRINGENS VINDAR VID YLEStudio Pasilas nya pjäs Joyful Heard and Goodbye gläder och gläder när den följer arbetet av Finlands radios fiktiva aktualitetsredaktion från OS-sommaren 1952 till idag. Hörbara utdrag från arkivtal, fotografier och utmärkta journalisttyper gör förändringens vindar påtagliga. De korta scenerna berör bland annat Armi Kuusela, notkrisen och ockupationen av Tjeckoslovakien. Byar töms och folk strömmar till Sverige och söderut. Den gamla Yle försöker vara alltför opartisk, tills en medveten kvinnlig journalist (Leena Rapola) också dyker upp och de välbekanta förebilderna börjar pipa.Den mest skrämmande fasen kommer i slutet, när en ung visionär (Antti Timonen) börjar utbilda erfarna journalister att bli förändringsinriktade och innovativa. De som inte kan hänga med hamnar på kullen. Och snart erkänner veteranerna sitt fall i motstånd mot förändring som om de vore i en bikt.Det är just detta psykologiska skit som kommer från alla håll nuförtiden, och visionärer som svävar över arbetet producerar sin abrakadabra för en bra lön. Kanske kommer det en tid då den lyssnas på med lika mycket förundran som några av pjäsens arkivtal. Det är svårt att se tidens märkligheter.Scenernas kavalkad i pjäsen avbryts ibland av musik. Många lysande tolkningar tar dig tillbaka till dina egna ungdoms- och studentår. Det är fantastiskt vilka känslor bekanta låtar sätter i rörelse. Byvägen är tyst, silvermånen lyser, chokladhjärtat hotar att smälta och du, dig älskar jag. Vems trupper du står med får din egen strupe att rysa och det är nästan fem som jag inte fastnar i det.En charmig och något sorglig kväll. Vi finländare älskar förlust och att ge upp – åtminstone inom musiken.

Lue lisää

,

Arvio

Från radion, med kärlek och med lite djävulskhet

Lue lisää

,

Arvio

Det finns så mycket att sjunga om

Lue lisää

,

Arvio

Det finns så mycket att sjunga om Finlands radiosändare tog emot historien till publikens stora glädje Pasila-studion erbjuder en lyxigt extravagant och sublimt jämlik atmosfär. Den här gången är det dock inte Finlands radio- och sändningsbolag (YLE), även om publiken får bekanta sig med dess “påhittade” redaktion för samhällsprogram, utan Helsingfors stadsteater. Theatre Studio Pasilas nya finska pjäs Joyful Hears and Goodbyes, som passar väl till Theatre Studio Pasilas underhållningsinriktade program, undersöker Finlands närhistoria, och en inte liten del av kakan har tagits bort från den. Faktiskt erbjuds hela tårtan. Evenemangen sträcker sig från det olympiska året 1952 till idag. En sådan tidslinje får en att tvivla på om skaparna kommer att kunna åstadkomma något mer än den typiska kavalkaden. Outi Popp och Jukka Relander har lyckats med detta genom att välja informationshistorien och särskilt Finlands radiosändare som sitt perspektiv. En stor mängd historiska referenspunkter har tagits in: Armi Kuusela, Stalins död , sedelkrisen, ockupationen av Tjeckoslovakien och OSSE. Men framför allt finns det ett omfattande urval av olika typer av journalister och förändringar som har revolutionerat mediebranschen. Premiärpubliken inkluderade ett stort antal tidigare och nuvarande Yle-anställda, och åtminstone sade journalisten Päivi Istala att hon kände igen sig själv och flera av sina kollegor på scenen. Journalisternas förebilder nämns inte i pjäsen, och karaktärerna kombineras förstås med drag från olika personer. Endast männens riktiga namn i management används, och de förekommer endast indirekt på scenen. Den sublima aristokratin på 1950-talet sammanfattas på ett roligt sätt i Riitta Havukainens allvarliga , parodiska tolkning av den kaxiga speakerns fru, som har ett utmärkt sätt att uttala namn på ett främmande språk och en klar förståelse för anständighetens regler. Journalisterna som sitter vid sina skrivbord i kostymer representerar olika partipositioner i efterkrigstidens jämlikhets namn, men de är också spännande karaktärsstudier presenterade av Seppo Maijala, Kari Mattila och Jari Pehkonen. Den eviga sommarreportern, spelad av Hanna Vahtikari, har uppgiften att springa runt som representant för det kvinnliga könet för att ta hand om fältintervjuer och göra kaffe.Den sociala omvälvningen på 1960-talet har en särskild påverkan på könsrollerna. Leena Rapolas nya medvetna kvinnliga journalist tar av sig sin bh och breder ut sin blommiga halsduk på redaktionsgolvet för kvinnors kvällsdrinkar. Att Yles monopolposition bryts för med sig en ny karaktär till scenen, en springpojke som på ett ögonblick blir visionär för en ny era, och som, spelad av Antti Timonen med energisk konsekvens, är rent ut sagt skrämmande att se på. Det är verkligen hit vi har kommit! Gamla journalister, det vill säga de som inte tvingas gå i tidig pension, förvandlas till mediepersonligheter. Det finns också en musikalisk pjäs för glada hör och farväl. Fjorton schlagerlåtar och andra rocklåtar från olika epoker har inkluderats. Det slösaktiga intrycket av föreställningen skapas av det stora antalet skådespelare på scenen. Låtarna framförs separat från evenemangen framför en ridå och av en riktigt stark grupp. Vuokko Hovattas framträdande på scenen efter pausen gör intrycket särskilt lyxigt. Kopplingen mellan sångerna och händelserna i pjäsen kräver sin egen reflektion. Placeringen av sångerna söker inte en direkt åsnebro från karaktärerna i berättelsen eller världspolitiska händelser. Det var inte förrän efter föreställningen som jag insåg att det var Finlands radiobolag (YLE) som uttryckte sig genom sånger. Så ja, byvägen är lugn och motorvägen är varm. Sändningen avslutas med en allsång: Jag kommer att skydda dig från allt.

Lue lisää

,

Arvio

LYSSNA, NOSTALGI!

Lue lisää

,

Arvio

Kasta en påse ärtor Om du vill skratta och om du vill skratta åt dig själv, borde du gå på teater! Detta är slutsatsen vi kom fram till när vi gjorde en teaterresa med våra kollegor till ära av våren. Ämnet låg mig också så varmt om hjärtat att det verkligen rörde vid min hud. Helsingfors stadsteaters otroligt fina musikaliska pjäs “Joyful Hears and Goodbyes” speglar Finlands radios färgstarka faser mot bakgrunden av Finlands moderna historia. Åh, mängden skratt, humor och sårande glåpord! För dem som är galna i historia, nostalgihungriga och fans av finsk schlagermusik är pjäsen en absolut succé. Skriven av journalisten Outi Poppi och historikern Jukka Relander, är jubeln skickligt konstruerad. Historien om Finlands radio- och radiobolag (YLE) och Finland speglas från det olympiska året 1952 till idag. Bilden av epoken är ritad med välvalda auditiva bilder och andra arkivprov, nästan på samma sätt som i Living Archive. Från ett decennium till ett annat rör de sig på schlagermusikens vingar. De skickliga skådespelarna under ledning av Mikko Kivinen får de sista bitarna att falla på plats. Evenemanget äger rum på redaktionen för Finlands Radios Päiväpeili, vars oro följer från ett decennium till nästa. Redaktionen har en stabil medlemspersonal från vänster-, mitt- och högerflygeln. Politiskt valda ledare leder och ibland ändras pallarna beroende på den politiska cykeln. Beständighet och traditionella värderingar på redaktionen representeras av chefsannonsören Tyyne Kälpäkkä, vars spiktorra utseende inte rubbas av modetrender och ständigt föränderliga ekonomiska cykler. I bakgrunden tornar den älskade och långvarige programledern Kaisu Puuska-Joki upp sig. Redaktionens arbete utförs av en ung sommarjournalistflicka som måste vänta på sin fasta tjänst decennium efter decennium. Den nya eran representeras av “kaningeneratorn” Nico, som tar över utrymmet med en attityd när Finlands radios traditionella fästning bryts ner. Det pågår en maktkamp på redaktionen, organisationen revolutioneras ständigt och folk får sparken. Matrismodeller, kompetenscentra och förändringsutbildning har lånats direkt från det verkliga livet hos Finlands Radio- och TV-bolag (YLE) och andra moderna företag. “Har du också deltagit i de där terapisessionerna där en påse ärtor kastades från en person till en annan i en cirkel och ett cirkelspel spelades hand i hand när motståndet mot förändring bröts?” frågade vi varandra skrattande i slutet av teaterkvällen. Ganska många var det – och det var jag också. Även om karaktärerna och händelserna i pjäsen är starkt karikerade, är bilden i spegeln i linje med dess modell. Det är sannare än verkligheten själv. Och Finlands Radiosändare är ett så viktigt och fint företag att det är värt att skratta åt om det görs med värme och goda avsikter, som i denna pjäs. Vi skrattade gott tillsammans – hela Yle New Services redaktionsråd – förlåt, Centre of Excellence!

Lue lisää

,

Arvio

Faktaunderhållning “från nyheterna från Finlands Radiosändare” Det finska radiobolaget Päiväpeili (Dagens spegel) är utan tvekan vårt mest lyssnade radioprogram i hela landet. Den har gjort en så betydande kommunikationshistoria att sångspelet om ämnet, skrivet av historikern Jukka Relander och journalisten Outi Poppi , är berättigat. Som grädde på moset är pjäsen Happy Hears and Goodbyes , som var en del av Helsingfors stadsteaters mångsidiga utbud, en välgjord, rolig och samtidigt faktabaserad översikt över radio- och musikhistoria. Regissören Mikko Kivinen omgavs av många nuvarande och tidigare radioröster eller TV-ansikten vid premiären. Bekanta namn blinkar på scenen, men därför har redaktionen på Päiväpeili fått helt nya och påhittade namn; Det finns igenkänning i karaktärerna, men inte exakt en som kopierats ihop. Maija Pekkanens kostymer tar modet genom decennierna i stil som en sidoberättelse. Den exemplariska orkestern dirigeras av Lasse Hirvi.Som huvudkommentator representerar Tyyne Kälpäkkä (Riitta Havukainen) tradition med god smak såväl som i sitt motstånd mot förändring. Nico (Antti Timonen) från den nya eran kastar ut sina framtidsvisioner från reformchefens kaninordgenerator med sådan kraft att till och med “de svagare är livrädda” – och med all rätt. Mellan ytterligheterna finns både en mer radikal och en mer konservativ redaktionell syn. Men 50-årsöversikten, som börjar med OS i Helsingfors, ger en svindlande översikt över förändringarna i radiokommunikationen och ger samtidigt en nostalgisk återblick på välkända radioröster som också är kopplade till vårt lands eller världens kriser: “Här är Zahovalova, Prag” kan inte låta bli att orubbligt fångas i öronen på varje barn som redan på något sätt var medvetet 1968. Kekkonen är med i presidentvalet 1956, nattfrosten, seddelkrisen och till och med CSCE. I bakgrunden alternerar fotografier av de heta namnen inom politiken, både som skräckungar i sin tid och som långvariga favoriter inom novispolitiken. Pjäsen Joyful Heard and Goodbye ger en helt ny roll till tidens musik. Självklart finns det många låtar att missa, men de extremt noggrant och skickligt utförda sångpartierna får dig att sjunka ner på teaterbänken så bekvämt som möjligt. Det finns Toivo Kärkis ständigt gröna växter, det gutturala ropet från 60-talets sociala nedstängning, punkeran med Eppu ända fram till Ultra Bra. En av de mest häpnadsväckande musikaliska delarna är sången Hetki lyö (Ögonblicksslag), Kirka-inkarnaatio, tolkad av Sami Hokkanen . Dessa sjungande skådespelare är fantastiska – tack till hela ensemblen. Tack, redaktörer för Mirror of the Day. Tack, City Theatre, för att ni gör denna faktabaserade underhållning tillgänglig för oss tittare nu!

Lue lisää

,

Arvio

LÅTAR FÖR YLE OCH KEKKONEN

Lue lisää

,

Arvio

Radions uppgång och fall Radions historiska roll som utbildare, nyhetsleverantör och underhållare kan knappast överskattas, och inte ens televisionens intrång i hemmen rubbade märkbart radions etablerade ställning. Det var egentligen först med datorteknologirevolutionen på 90-talet som nedåtgången i innehåll och värderingar, som idag accelererar med skrämmande hastighet, började. Den tidigare radioredaktören och manusförfattaren Outi “Popp” Ahola har, tillsammans med historikern Jukka Relander , skrivit en något mörkt humoristisk kavalkad av radiohistoria, som samtidigt, föga förvånande, växer till en miniatyrhistoria om sociala trender. Allt börjar under det olympiska året 1952, i en tid som definitivt inte var bättre än vår men som på något sätt kändes mer mänsklig. Genom olika historiska nyckelkoordinater når man slutet av första akten, som sammanfaller med slutet på Kekkonen-eran, medan den linjära presentationen i andra akten, klokt nog, överges till förmån för en mer innovativ tidsmässig ansats att gå igenom. Våra reflekterande vardagshjältar är den underbart heterogena besättningen på Päiväpeilis redaktion, med Seppo Maijalas försiktiga, men i grunden humanistiska, general som förman och Riitta Havukainens hysteriskt roliga hjäls som centrala dramatiska katalysatorer. Antti Timonens outhärdliga “new age”-figur är i sin tur en passande karikatyr av det moderna samhällets parasiter: de ständigt omstrukturerande konsulterna som rationaliserar bort det mesta utom sig själva.

Lue lisää

Kommentit

Ei kommentteja