Saavutettavuustyökalut
Huom! Poistunut ohjelmistosta!
Översättning: Johan Bargum
Regi: Pentti Kotkaniemi
Scenografi: Jyrki Seppä
Dräkter: Irmeli Toivanen
Ljus:Jan-Erik Pihlström
Ljud: Saku Korosuo
I rollerna: Sixten Lundberg, Nicke Lignell, Pia Runnakko, Mia Hafrén, Sampo Sarkola, Edith Holmström, Maria Lundström
HUMORISTISK LÄTTVIKTARE Pjäsförfattaren Simon Mendes da Costa, som var närvarande vid premiären av ”Pappas pojkar” på Lilla Teatern i Helsingfors, deklarerar att teater i första hand ska vara underhållande, något hans ”Pappas pojkar” definitivt är. Personligen uppskattar jag pjäser som berör på djupet. Och det gör inte den här komedin, trots att föreställningen berör stora och svåra frågor som kärlek och otrohet, död och arvstvister. ”Pappas pojkar” (”Losing Louis” på originalspråket) handlar om två bröder som träffas för första gången på tio år i samband med pappans begravning. Växelvis ser man nutid och tillbakablickar på pojkarnas barndom. Pappan som vänstrar med den unga hyresgästen medan frun är höggravid, och femåringen som kommer hemligheten på spåren. Hyresgästen som i sin tur gifter sig och får barn, men inte kan frigöra sig från sitt vänsterprassel. Den försmådda hustrun som förlorar mycket, men får som hon vill till slut. Situationen föder bitterhet mellan bröderna, och när de återses, tio år efter sin mammas död, blommar gammalt groll ut i full blom. Deras respektive äkta hälfter späder ytterligare på konkurrensen och arvstvisten. I Lillans version görs rollerna av ett gäng jämnstarka skådespelare. Sampo Sarkola spelar den skenheliga pappan som inte kan hålla fingrarna borta från Edith Holmströms söta kalaspingla. Maria Lundström är den försmådda hustrun. Sixten ”Grottmannen” Lundberg gör ett humoristiskt porträtt på den avundsjuka äldre brodern, en riktig loser. Lillebror – en läcker Nicke Lignell – är hans raka motsats. Den framgångsrika lillebroderns eleganta hustru spelas av Mia Hafrén medan Pia Runnakko gör den smått patetiska svägerskan. Runnakko får igen visa framfötterna som den otroliga komedienn hon är med sin fenomenala mimik. Ytterligare en humoristisk dimension får pjäsen av kulturkrockarna mellan religioner – mamman är kristen och pappan jude. Pjäsen rekommenderas för alla i behov av ett gott skratt.
Lue lisääFyrtio år i sekunden Samma sovrum – olika tidsplan. Begravning och dop eller bröllop samtidigt. Det är tiden den engelska författaren Simon Mendes da Costa leker med inför våra ögon.
Lue lisääEN BRÖLLOPSTÅRTA PÅ BEGRAVNINGEN I Simon Mendes da Costas Pappas pojkar intas scenen av en dubbelsäng. Den är stället där allt har sin början och allt återkommer till, också enligt den relativitetsteori som omnämns i pjäsen. Handlingen utspelar sig i det förflutna och i nuet, varannan scen då och varannan nu, så sömlöst sammanfogade att det skapas en illusion av att allt sker på samma tidsplan, vilket ska vara omöjligt enligt samma relativitetsteori. Två bröder möts igen efter många år och återseendet är så hjärtligt att tårarna flödar av mindre. Orsaken är pappas begravning, och möjligen ett undangömt arv. Den första sängkammarscenen spelas skickligt av Edith Holmström och Sampo Sarkola och fortsättning följer då Maria Lundström i rollen av hustrun klär av byxorna på sin för en stund sedan vilsegångna man. Det är ett triangeldrama om otrohet, svek och skuld, och om att pappa kanske inte är pappa, och måhända förtas en del av spänningen av att dessa klassiska ingredienser blir så uppenbara så fort det första kortet läggs på bordet.Stropp och medelmåtta Klassisk är också konstellationen mellan bröderna, den ena snyggare, kåtare och försedd med finare bilar än den andra, så att gamla armbrytningar är det som väcks till liv när de möts igen. Som två helt karaktärsskilda skådespelare ryker Sixten Lundberg och Nicke Lignell ihop så stopporna yr, den ena som en testosteronstinn stropp och den andra som en blekfet medelmåtta som inte opererar med sina företräden. Pia Runnakko är en suverän komedienn som tillsammans med Lundberg bildar ett par som skulle platsa i vilken Familjen är värst-serie som helst. Runnakko och Lundberg får kroppen att tala, vilket är välgörande i en föreställning som i så hög grad baserar sig på ord. En ordlös höjdpunkt infinner sig när begravningsgästerna släntrar in dyblöta och huttrande till tonerna av Chopins sorgemarsch. Annars är det dialogen som gäller; regin är sist och slutligen bara en ram som håller stilen uppe. Dialogparen har alla sina egna personligheter: Lignell och Mia Hafrén som opportunisterna som månar om sin fasad, Runnakko och Lundberg som det inte helt polerade paret som känner varandra utan och innan, Sarkola och Holmström som de aningslösa älskande, och Sarkola och Lundström som mannen som har någonting att dölja för sin pratiga hustru. Kvickt och underhållande Mycket handlar om de ödesdigra konsekvenserna av slumpmässiga sammanträffanden, men också om det mänskliga behovet av identitet.Det är ett behov som ofta visar sig bygga på fiktioner om någonting som inte är verklighet, eller någonting som konstrueras av en bit härifrån och en annan därifrån. När en bröllopstårta dyker upp på en begravning är den en återgång till någonting som aldrig bearbetats. I bakgrunden finns också en sammanstötning mellan olika religioners ritualer, och den förvirring som uppstår när man inte kan avläsa dem. En del bilder är dråpligt fyndiga, som pölen i gropen som en symbol för havet som viloplats, eller det döda barnet om vilket man undrar om det var dött. Det är en svårbemästrad lindans att kombinera en botten av allvar med en räcka av lösa skrattpoänger. Texten är full av pladder, obligatoriskt upphällande av groggar och en penis- och klitorishumor av varierande vitsighetsgrad. Det tomma pratet måste vara kvickt och sylvasst, börjar det släpa blir det mördande tråkigt. Helt lyckas det jämnstarka skådespelargardet inte skyla över textens ihåligheter; den har många uppslag som kunde föras i olika riktningar men stannar på rätt grunda vatten. Losing Louis, smidigt översatt av Johan Bargum, hör hemma i en briljant brittisk komedigenre där den verbala kvickheten kommer först. Resultatet är en underhållande föreställning med bra skådespelararbete, men nu finns vissa oroande tecken på att Lilla Teatern nöjer sig med den här sortens repertoar.
Lue lisää
