Tillgänglighetsverktyg
Översatt av AI. Kan innehålla fel.
Huom! Poistunut ohjelmistosta!
Koreografi: Kenneth Kvarnström
Musik: Jukka Rintamäki
Scenografi och ljussättning: Jens Sethzman
Kostymer: Helena Hörstedt
Dansare: Kenneth Bruun Carlson, Jenni-Elina Lehto, Kai Lähdesmäki, Janne Marja-aho, Valtteri Raekallio
Studiofoton: Urban Jören
Scenfotografi: Jens Sethzman
(originalversionen var en samproduktion mellan NorrlandsOperan och K. Kvarnström & Co)
Förtrollande dystopisk dans Svarthet i oändlig oändlighet, både förförisk och skrämmande. Det är som om all färg har tagits bort i Kenneth Kvarnströms dystopiska värld Destruction Song II.Publiken hittar knappt sina platser innan de överraskas av ett öronbedövande ljudchock. Tre ansiktslösa, svartmaskerade dödsänglar tar scenen i en värld där svart aska täcker marken och ett glänsande mörkt ljus faller mjukt på hängande metallprismor. Den enda glimten av en mänsklig närvaro är dansarnas nakna, fladdrande figurer som, likt fåglarnas kvitter, bevittnar liv mitt i det omslutande, dödliga mörkret. I början är tajmingen något ojämn mellan dansarna Kenneth Bruun Carlson, Jenni-Elina Lehto och Valtteri Raekallio, men de hittar snabbt en gemensam rytm och dansar med säkerhet och uttrycksfullt, både i unison och när koreografin delar sig i duetter och solon. I Janne Marja-ahos efterföljande uttrycksfulla solo är den nakna ryggen i fokus. Han är ensam och desperat, en överlevare efter en katastrof. Det svarta är brutet och ljus strömmar in genom en öppning längst bak på scenen. Dansarna klädda i svart liknar sina egna silhuetter mot ljuset och rör sig i ett allt snabbare tempo. Rytmen är som ett pulserande hjärta och i dansens sömlösa rörelsevågor verkar det som om en enda organism rör sig – svällande, kraftfull och noggrann. Kvarnströms briljanta kroppsspråk med intressanta detaljer, och det intensiva mötet som löses upp i långsamma meditativa frekvenser, gör allt hypnotiskt intensivt. Trycket ökar och man känner en annalkande explosion. Ändå, efter att kaoset anlänt, ersätts ordning och den mullrande musiken av ett akustiskt gitarrsolo ur vilket mänskligheten framträder. Marja-aho och Sofia Karlsson, som också dansade i originalversionen 2008, förenas i en sista duett i ett märkligt vackert avsked. Karlsson stannar kvar och förenas med dödens änglar. Jukka Rintamäkis minimalistiska, elektroniska ljudvärld och scenografen Jens Sethzmans avskalade estetiska perfekta Destruction Song II till ett oöverträffat utmärkt samspel, där helheten förför och allt man vill är att sitta kvar och att bli uppslukad av skönheten och melankolin. Det påstås ibland att det är svårt för oinvigda att förstå modern dans. Men du behöver inte förstå Destruction Song II – bara njut.
Lue lisääDen eleganta föreningen av stark rörelse och färgen svart En koreograf får sällan möjlighet att omarbeta sitt arbete. Detta var vad som hände Kenneth Kvarnström när han började arbeta på sin Destruction Song för tre dansare för två år sedan för fem dansare i Helsingfors stadsteaters dansgrupp. Framträdandet av två kvinnor och en man skulle vara en ny version för fyra män och en kvinna. Åtminstone var det inte riktigt fallet vid premiären, eftersom Destruction Song II på grund av sjukdom framfördes med fyra dansare och duetten i slutet besöktes av Sofia Karlsson, som var involverad i originalversionen. Jag såg originalversionen när den besökte Helsingforsfestivalen förra året. Efter en visning kan jag inte säga att jag minns verket helt, men jag märkte att jag nu lägger märke till delvis annorlunda saker än första gången. Dessutom var stämningen av förstörelse och slutet på allt inte alls lika stark som tidigare. Uppmärksamhet på händernaKvarnström är framför allt känd för sin starka, polerade och holistiska abstrakta rörelse, som flödar genom verket på ett delikat sensuellt och skarpt skarpt sätt på samma gång. Allt detta påverkade fortfarande föreställningen, men nu stack dansarnas fingrar och handflator ut både vad gäller rörelse och visuella uttryck. De framhävdes som de enda ljuspunkterna mot dansarnas helsvarta dräkter och förstärkte det insektsliknande intrycket av kostymerna designade av Helena Hörstedt när de rörde sig som en spindel. Eftersom dansarna, särskilt i början av verket, mestadels rörde sig som en grupp separat från varandra i unison, var även korta kontakter mycket viktiga. Därför blev de två duetterna i verket också centrala delar av föreställningen. Den första av dem, den envisa duellen mellan Janne Marja-aho och Jenni-Elina Lehto , var som tittarens förberedelse för den vackra avskedsduetten i slutet, som Marja-aho och Karlsson framförde mycket gripande, men ändå på ett så neutralt sätt att tittaren själv kunde avgöra vad som slutade och varför. Även om verket var mycket mörkt och svart var utgångspunkten för föreställningen på alla sätt, var det inte dystert. Det var alldeles för stilfullt för det. Jenz Setzhmans lek med svartvitt ljus och Jukka Rintamäkis mörka musikaliska lavin skapade en futuristisk atmosfär av förstörelse som var både imponerande och distanserande på samma gång. Förutom Marja-aho och Lehto gjorde Valtteri Raekallio och Kenneth Bruun Carlson också ett rigoröst och precist arbete. Hela fyrklövern utförde föreställningen så självsäkert och med sådan precision att det inte finns något att tillföra.
Lue lisääHelsingfors danskompani hans hemmapublik är obestridligt Dans, oavsett genre, kan upplevas som en föreställning som en nära släkting till bildkonsten. Dess estetik, liksom dess råhet eller hänsynslöshet, återhållsamheten eller utbrottet av känslor, påminner om penselns flykt och sänkningar på duken eller uppfattningen av en skulptur från materia. Denna släktskap uttrycks kanske tydligast i samtida dans, som naturligt kombineras med abstrakt uttryck. Precis som en bild föddes dansen inte idag eller igår, allt den “berättar” handlar om en urgammal rastlöshet, vågornas rörelse, vindens, eldens och människans sinne. “Song of Destruction” är inte så mycket ihågkommen för sin mörka destruktivitet som för sin mörka eld, som varje kropp i gruppen når och når fram. Nyckelorden i rörelsespråket är renhet och mjukhet, de smörjer tekniken, de eliminerar det irrelevanta. Sensualitet är starkt närvarande, inte som ett inneboende värde, utan som ett tydligt koreografiskt budskap. Kenneth Kvarnströms konst kräver en insiktsfull och högkvalitativ grupp. Under årens lopp har Helsinki Dance Companys rykte vuxit internationellt. Publiken fick också sin upplevelse på sin mest tilltalande nivå denna gång. Scenografin i Destruction Song är effektivt minimalistisk, med “aska” som täcker marken. Därifrån kommer dansare ut som, med ansikten täckta till en början, är som ett hot från en främmande planet. Motstånd, undergivenhet, attraktionen till intimitet – förklaringens karta är utmärkt för dem som behöver det. Där musikens atonalitet och råhet skapar ramar, är kostymerna stilfullt placerade för att stödja dansövergångarna.
Lue lisääFörtrollande dystopisk dans Svarthet i oändlig oändlighet, både förförisk och skrämmande. Det är som om all färg har tagits bort i Kenneth Kvarnströms dystopiska värld Destruction Song II.Publiken hittar knappt sina platser innan de överraskas av ett öronbedövande ljudchock. Tre ansiktslösa, svartmaskerade dödsänglar tar scenen i en värld där svart aska täcker marken och ett glänsande mörkt ljus faller mjukt på hängande metallprismor. Den enda glimten av en mänsklig närvaro är dansarnas nakna, fladdrande figurer som, likt fåglarnas kvitter, bevittnar liv mitt i det omslutande, dödliga mörkret. I början är tajmingen något ojämn mellan dansarna Kenneth Bruun Carlson, Jenni-Elina Lehto och Valtteri Raekallio, men de hittar snabbt en gemensam rytm och dansar med säkerhet och uttrycksfullt, både i unison och när koreografin delar sig i duetter och solon. I Janne Marja-ahos efterföljande uttrycksfulla solo är den nakna ryggen i fokus. Han är ensam och desperat, en överlevare efter en katastrof. Det svarta är brutet och ljus strömmar in genom en öppning längst bak på scenen. Dansarna klädda i svart liknar sina egna silhuetter mot ljuset och rör sig i ett allt snabbare tempo. Rytmen är som ett pulserande hjärta och i dansens sömlösa rörelsevågor verkar det som om en enda organism rör sig – svällande, kraftfull och noggrann. Kvarnströms briljanta kroppsspråk med intressanta detaljer, och det intensiva mötet som löses upp i långsamma meditativa frekvenser, gör allt hypnotiskt intensivt. Trycket ökar och man känner en annalkande explosion. Ändå, efter att kaoset anlänt, ersätts ordning och den mullrande musiken av ett akustiskt gitarrsolo ur vilket mänskligheten framträder. Marja-aho och Sofia Karlsson, som också dansade i originalversionen 2008, förenas i en sista duett i ett märkligt vackert avsked. Karlsson stannar kvar och förenas med dödens änglar. Jukka Rintamäkis minimalistiska, elektroniska ljudvärld och scenografen Jens Sethzmans avskalade estetiska perfekta Destruction Song II till ett oöverträffat utmärkt samspel, där helheten förför och allt man vill är att sitta kvar och att bli uppslukad av skönheten och melankolin. Det påstås ibland att det är svårt för oinvigda att förstå modern dans. Men du behöver inte förstå Destruction Song II – bara njut.
Lue lisääEFTER FÖRSTÖRELSEN ÄR VÄRLDEN SVART Den svarttonade Destruction-låten II är full av dans och atmosfär. Kenneth Kvarnström , konstnärlig ledare för Helsingfors stadsteaters dansgrupp, skapar en obruten rörelselinje i den djupa svarta världen. Koreografen får verkligen dansarna att dansa, den smidiga rörelsen flyter genom den timslånga föreställningen. Rörelsematerialet är återigen tydligt och bekant för många. Till en början finns tomhet och ett mullrande ljud av förstörelse. Scenen insvept i svart är som efter världens undergång. Chock förvandlar människor till skal, så pass att deras ansikten också är täckta av svart. Gradvis drar de av sig kläderna, lägger märke till varandra, startar något, jobbar, liv. I slutet kommer låten, med ömhet, styrka och också själviskhet. Under lång tid dansar fyra dansare samma rörelser i en tät grupp. Framsidan är till stor del rakt fram. De ser inte varandra och verkar inte heller titta på sin publik, alienationen är total. De dansar en elastisk rörelse som tomma skal. Jukka Rintamäkis elektroniska musik är enorm, den rullar över och mullrar. Volymen förstör inte öronen, men enormiteten är som getingar som flyger över en stad. Vid första anblicken är rytmen omöjlig att urskilja, och det verkar som ett mirakel attKenneth Bruun Carlson, Jenni-Elina Lehto, Janne Marja-aho och Valtteri Raekallio kan uppnå perfekt samtidighet i satserna. Golvet är täckt av svarta plastbitar som flyger ut under dina fötter och med rörelsekraften. Jens Sethzmans scenografi ändrar form, och när dansarna rör sig formas ständigt nya mönster på golvet. Ljuset kommer som en remsa från sidan, ibland öppnas remsan mot bakgrunden och skuggorna blir bilder av dansarna. Mullret avtar till slut och det rytmiska smällen börjar. I den andra delen tittar dansarna på varandra och på varandra, det finns en glimt av mänsklighet i deras ögon. Samtidigt ser vi Kenneth Kvarnströms kännetecken, gruppens skickliga transport. Duetten i slutet, som lovar ny styrka, är verkets sång. Den framfördes vid premiären av Janne Marja-aho och Sofia Karlsson, som redan dansade i den första trioversionen av Destruction-låten 2008. Den tredje dansaren vid den tiden var Cilla Olsen. I en duett dansar paret tillsammans och manipulerar varandra. Det finns en glimt av ömhet i rörelserna, men kanske är det som får nytta av relationen det viktigaste. Ändå ger sången tröst, vilket också antyds av Rintamäkis musik, som ersätts av det ömtåliga plockandet från en ensam gitarr. Utgångspunkten för verket har varit färgen svart och dess variation. Den svenska kostymdesignern Helena Hörstedt har klätt dansarnas enkla svarta outfits med olika svarta band som lakritssnöre. Det hänger en lakritsspiral runt hans hals, skjortan påminner mig om Snöre-lakritsbanden som köptes på skepp till Sverige. Kostymerna fungerar bra, tygerna passar dansen och överraskande nog finns det även färger i helsvart. Det har inträffat olyckliga skador i den sexmannadansgruppen. Vid premiären fanns det faktiskt fyra dansare, med Sofia Karlsson, som inte nämns i programmet, som den femte. Vid framtida framföranden kan kompositionen vara någon annan. Men med varierande antal dansare lyckades verket se färdigt ut vid premiären. Dansarnas skicklighet och det faktum att musik, scenografi och kostymer samverkar med Kvarnströms självsäkra koreografiska färdigheter förmedlar en tröstande överlevnadshistoria.
Lue lisääLäs Helsingin Sanomats recension på: http://www.hs.fi/kulttuuri/tanssi/artikkeli/Tummaa+ja+kirkasta+Kvarnstr%C3%B6mi%C3%A4/HS20101122SI1KU024pg
Lue lisää
Ei kommentteja