På Helsingfors Stadsteater arbetar omkring fyrtio fast anställda skådespelare. Teaterns dansgrupp Helsinki Dance Company består av 7 dansare. De scenkonstnärliga medarbetarna har i huvudsak delade arbetsdagar. Efter förmiddagens repetitioner följer en paus, och arbetet fortsätter på kvällen med antingen en föreställning eller kvällsrepetitioner.
”Konst uppstår när man ger något av sig själv”
På Helsingfors Stadsteater arbetar tiotals scenkonstnärer i olika åldrar. Här får vi ta del av tre personliga berättelser om livet som scenkonstnär. Hur blev de konstnärer? Hur är det att stå på scen? Går det att planera sin karriär långt framåt? Och hur känns det att få kritik?
Helena Haaranen, skådespelare
Kom till Helsingfors Stadsteater 1975
Jag har vuxit in i det här yrket. Jag började i Nationaloperans balettskola som 9-åring. Tanken på en karriär som scenkonstnär väcktes säkert redan i lekskolan. Jag har alltid varit intresserad av musik, dans och drama. Det har också varit mitt ”problem” – jag har inte kunnat välja och satsa på bara en väg. Men här är jag nu – efter 50 år inom teatern.
Som åttaåring var jag här ensam och såg musikalen Viulunsoittaja katolla. Det var den första musikal jag såg och samtidigt den nybyggda Stadsteaterns invigningsföreställning. Då kunde jag inte föreställa mig att jag skulle komma att göra min karriär på den scenen inom dans, drama och musikal.
Jag sökte till och kom med i Stadsteaterns dansgrupp 1975. Då var jag 15 år och hade sex års dansstudier bakom mig samt statistroller i operor och baletter på Nationaloperan. Dessutom hade jag studerat musik vid Helsingfors konservatorium. År 1978 fick jag en fast anställning i HKT:s dansgrupp. Stadsteatern var ny och toppmodern. Efter tiden på operan var det en otrolig känsla när man på teatern genast kom fram, tog den unga nybörjardansaren i hand och presenterade sig.
Som scenkonstnär vet man aldrig hur karriären kommer att utvecklas.
När jag fyllde 40 år 1999 fick jag möjlighet att fortsätta som skådespelare. Det var en välkommen förändring, eftersom jag under hela min danskarriär också hade haft små tal- och sångroller. Som scenkonstnär vet man aldrig hur karriären kommer att utvecklas.
Teaterns rikedom ligger i scenkonstnärer i olika åldrar och med olika bakgrund, som reagerar på saker på sina egna sätt. Det är ingen självklarhet att komma till ett så här stort teaterhus och arbeta – den här arbetsmiljön passar inte alla. Offentlig kritik är också en del av scenkonstnärens yrke. Konstruktiv kritik är bra, och responsen från kollegorna är guld värd. Konstruktiv kritik är sällsynt i Finland, det är väl ett nationellt drag. Det är sorgligt när man vet att man har gjort ett bra arbete och inte ens blir omnämnd.
Nyligen fick jag frågan vilka drömmar jag har för min fortsatta karriär. Jag vill inte berätta om dem offentligt, men visst har jag drömmar! Det finns inget mystiskt med att skapa teater. Det handlar om att ge sig hän, upprepa och finslipa, gång på gång. Livet är ett mysterium, teater är liv.
Tuukka Leppänen, skådespelare
Jag kom in i branschen via musikalerna. Från lågstadiet och framåt gick jag i musikklass i Lahtis, spelade cello och sjöng mycket. Efter gymnasiet studerade jag ett par år på musikteaterlinjen vid musikinstitutionen på yrkeshögskolan i Lahtis. År 2003 sökte jag till Teak mitt under studierna och kom in.
Året därpå medverkade jag i Saturday Night Fever i regi av Marco Bjurström. Det ledde först till en inbjudan till audition, och senare, efter några omvägar, fick jag arbete här. Lärarna på Teak gav mig tillstånd på villkor att jag inte enbart skulle göra musikaler. De första åren arbetade jag som frilansare. År 2008 fick jag ett kontrakt och 2015 blev jag fast anställd.
Som skådespelare är jag försiktig i början. Jag behöver tydliga ramar att arbeta inom för att rollens inre värld ska börja leva. När repetitionerna inleds kan man till en början varken känna, gå eller tala. Småningom börjar rollen växa fram, och plötsligt befinner man sig i ett läge där man kan fylla och behärska hela rummet. Då slappnar man av och det känns inte längre krystat.
Premiärer är alltid svåra. När den första publiken kommer grips jag varje gång av skräck och blir fullständigt medveten om mitt eget skådespeleri. Då spelar man hela tiden en aning utanför eller bredvid sig själv. Ju äldre och mer erfaren man blir, desto mindre tid tar det innan närvaron åter blir lätt men aktiv – ett sätt att leva i ögonblicket och situationen.
Skådespelaryrket kräver att man vågar strunta i hur man ser ut eller känner sig och att man vågar tänka och göra sådant som inte faller sig naturligt. Man behöver nyfikenhet och en barnslig entusiasm. Arbetet kräver också att man kan stå ut med att vara dålig och ofärdig – och med andra människor.
Jag tror att det är ett universellt ideal att försöka vara en sådan arbetskamrat som underlättar de andras arbete och tillför lätthet i livet och tillvaron. Det är underbart om man kan vara en människa som varje dag visar att det trots allt inte är så allvarligt. Här finns sådana människor, och jag skulle själv vilja sträva efter att bli en av dem.
Den andliga atmosfären här är mycket unik och kär för mig, och den skapas av människorna som arbetar här. Tillsammans med dem skapar man nytt, undersöker och lever sig igenom känslor. Även om känslorna är konstruerade eller föreskrivna är det sådana känslor som man vanligtvis bara visar sina allra närmaste. Här gör man det som sitt arbete, och det är ganska svindlande. En följd av detta är ett visst krav på tillit och öppenhet.
Skådespelarens arbete är oändligt intressant, eftersom varje produktion för med sig något som man tidigare inte varit medveten om. Genom teatern blir historien så mycket mer levande, och man börjar förstå sambanden mellan orsak och verkan bättre. Vår uppgift som skådespelare och konstnärer är att hjälpa publiken att leva sig in i olika människors öden, synliggöra tabun och stärka empatin.
På Helsingfors Stadsteater får man göra många olika saker om man är ihärdig, och här får man arbeta så att man verkligen vet att man har gjort sitt. Även om jag till en början främst arbetade med musikaler får jag numera också göra annan dramatik. Varje år känns intressantare än det föregående. Det här är en trygg plats där man kan utforska olika sätt att berätta historier.
