På Helsingfors Stadsteater finns omkring fyrtio fast anställda skådespelare. Teaterns dansgrupp Helsinki Dance Company består av 7 dansare. De medverkande har i regel delade arbetsdagar. Efter förmiddagens repetitioner följer en paus, och arbetet fortsätter på kvällen med antingen en föreställning eller kvällsrepetitioner.
”Konst uppstår när man ger något av sig själv”
På Helsingfors Stadsteater arbetar tiotals scenkonstnärer i olika åldrar. Här följer tre personliga berättelser om livet som scenkonstnär. Hur blev de konstnärer? Hur är det att stå på scen? Går det att planera sin karriär långt framåt? Och hur känns det att få kritik?
Helena Haaranen, skådespelare
Kom till Helsingfors Stadsteater 1975
Jag har vuxit in i det här yrket. Jag började vid Nationaloperans balettskola när jag var 9 år. Tanken på en karriär som scenkonstnär föddes säkert redan i lekskolan. Jag har alltid varit intresserad av musik, dans och drama. Det har också varit mitt ”problem” – jag har inte kunnat välja och satsa på bara en väg. Men här är vi nu – efter 50 år inom teatern.
När jag var åtta år såg jag Viulunsoittaja katolla här, alldeles på egen hand. Det var den första musikal jag någonsin hade sett och samtidigt invigningsföreställningen på den splitternya Stadsteatern. Då kunde jag inte föreställa mig att jag skulle komma att göra min karriär på den scenen, inom dans, drama och musikal.
Jag sökte till och kom med i Stadsteaterns dansgrupp 1975. Då var jag 15 år och hade sex års dansstudier och statistuppdrag inom opera och balett vid Nationaloperan bakom mig, liksom musikstudier vid Helsingfors konservatorium. År 1978 fick jag fast anställning i HKT:s dansgrupp. Stadsteatern var ny och toppmodern. Efter tiden på operan var det en otrolig känsla att de på teatern genast kom fram, tog den unga nybörjardansaren i hand och presenterade sig.
Som scenkonstnär vet man aldrig hur karriären kommer att utvecklas.
När jag fyllde 40 år 1999 fick jag möjlighet att fortsätta som skådespelare. Det var en välkommen förändring, eftersom jag under hela min danskarriär också hade haft mindre tal- och sångroller. Som scenkonstnär vet man aldrig hur karriären kommer att utvecklas.
Teaterns rikedom ligger i scenkonstnärer i olika åldrar och med olika bakgrund, som reagerar på saker på sina egna sätt. Det är ingen självklarhet att komma till ett så här stort hus och arbeta, och den här arbetsmiljön passar inte alla. Offentlig kritik är också en del av scenkonstnärens yrke. Konstruktiv kritik är bra, och respons från kolleger är guld värd. Konstruktiv kritik är sällsynt i Finland, det är väl ett nationellt drag. Det är sorgligt när man vet att man har gjort ett gott arbete och inte ens blir omnämnd.
Nyligen frågade någon mig om mina karriärdrömmar. Jag vill inte berätta om dem offentligt, men visst har jag sådana! Det finns inget mystiskt i att göra teater. Det handlar om att ge sig hän, upprepa och finslipa, gång på gång. Livet är ett mysterium, teater är liv.
Tuukka Leppänen, skådespelare
Jag kom in i branschen via musikaler. I Lahtis gick jag i musikklass från lågstadiet och framåt, spelade cello och sjöng mycket. Efter gymnasiet studerade jag ett par år på musikteaterlinjen vid musikinstitutionen på yrkeshögskolan i Lahtis. År 2003 sökte jag till Teaterhögskolan mitt under studierna och kom in.
Året därpå medverkade jag i Saturday Night Fever i regi av Marco Bjuström. Genom den blev jag först inbjuden till provspelningar och kom senare, efter några omvägar, hit för att arbeta. Lärarna på Teaterhögskolan gav mig lov på villkoret att jag inte enbart skulle göra musikaler. De första åren arbetade jag som frilansare, 2008 fick jag ett kontrakt och 2015 blev jag fast anställd.
Som skådespelare är jag försiktig i början. Jag behöver tydliga ramar att arbeta inom för att rollfigurens inre värld ska börja leva. När repetitionerna inleds kan man till en början varken känna, gå eller tala. Så småningom börjar rollen växa, och plötsligt befinner man sig i ett läge där man kan fylla och behärska hela rummet. Då blir sättet att vara mer avslappnat och känns inte längre krystat.
Premiärer är alltid svåra. När den första publiken kommer slår skräcken till varje gång, och jag blir fullständigt medveten om mitt eget skådespeleri. Då spelar jag hela tiden lite utanför eller bredvid mig själv. Ju äldre och mer erfaren man blir, desto mindre tid behövs för att närvaron åter ska kännas lätt men aktiv – som att leva i stunden och situationen.
Skådespelaryrket kräver att man vågar strunta i hur man ser ut eller känner sig, och att man vågar tänka och göra sådant som inte kommer automatiskt. Det krävs nyfikenhet och barnslig entusiasm. Arbetet kräver också att man står ut med att vara dålig och ofärdig – och med andra människor.
Jag tror att det är ett universellt ideal att sträva efter att vara en sådan kollega som underlättar andras arbete och tillför lätthet i livet och tillvaron. Det är underbart om man kan vara en människa som varje dag visar att det här trots allt inte är så allvarligt. Här finns sådana människor, och själv skulle jag också vilja sträva efter att vara en av dem.
Här råder en mycket unik och kär atmosfär, som skapas av människorna som arbetar här. Tillsammans med dem skapar vi nytt, utforskar och lever oss igenom känslor. Även om känslorna är konstruerade eller givna, är det känslor som man vanligen bara visar sina allra närmaste. Här gör vi det som vårt arbete, och det är ganska svindlande. En följd av det är att arbetet kräver ett visst mått av tillit och öppenhet.
Skådespelarens arbete är oändligt intressant, eftersom varje produktion för med sig något som man inte tidigare varit medveten om. Genom teatern blir historien så mycket mer levande, och man börjar förstå orsakssambanden bättre. Vår uppgift som skådespelare och konstnärer är att hjälpa publiken att leva sig in i olika människors öden, synliggöra tabun och stärka empatin.
På Helsingfors Stadsteater får man göra allt möjligt om man är ihärdig, och här får man arbeta så att man verkligen vet att man har gjort sitt. Även om jag till en början främst arbetade med musikaler får jag numera också göra annan dramatik. Varje år känns mer intressant än det föregående. Det här är en trygg plats för att söka nya sätt att berätta historier.
