Saavutettavuustyökalut
Huom! Poistunut ohjelmistosta!
Roolissa: Lilga Kovanko
Ohjaus: Milja Sarkola
Suomennos: Anneli Mäkelä
(hinta sisältää sisäänpääsyn museon näyttelyyn)
VITTNE TILL DET OBEGRIPLIGAHur skör och utsatt är inte en enskild människa i världen, speciellt vid omvälvande historiska skeden – under diktaturer, krig och hungersnöd? Detta och mycket annat får den varma, vemodiga monologen Brevet från Sibirien åskådaren att fundera över. Pjäsen baserar sig på Elna Sundgren Schdanoffs egen skildring. Hennes brorsson Christian Sundgren gav ut hennes livsöden i bokform för tio år sedan. Nu har Milja Sarkola skapat en lyhörd monolog för scenen som baserar sig på berättelserna. I det asketiska utrymmet med kala tegelväggar möts vi av en äldre kvinna, Elna, som lågmält men modigt delger oss vardagliga iakttagelser från sitt livs fasansfulla skeden. En kväll år 1937 hämtar man plötsligt hennes man och fängslar även henne utan att ange någon egentlig orsak. För Elnas del följer fem år av straffarbete i Sibirien och ytterligare fem års förvisning bara för att hon varit gift med ingenjören Vadja Zjdanov. Unik historia som inte är unik Den otroliga färden genom Sibirien mitt i vintern, matens beskaffenhet (eller bristen på mat), mössen, lössen, råttorna och de omänskliga förhållandena berättar Elna (Lilga Kovanko) för oss om som om det vore vilken vanlig historia som helst. Varsamt, fi nkänsligt och ibland käckt berättar hon – med fötterna på jorden. Lilga Kovanko tar vara på sin ryska och ger Elna en rysk accent som sitter väl i sammanhanget och befriar skådespelaruttrycket. Milja Sarkolas regi är ytterst chosefri. Det fasansfullt sorgliga är att denna unika historia inte alls är unik. Det är oändligt många människors lidanden som får sin röst hörd genom berättelsen. Under Stalintiden tvångsförfl yttades miljoner människor till Gulagen i Sibirien. Under andra världskriget dödades miljoner människor i koncentrationslägren och vad allt händer inte idag? Att kunna se en mening Hur kan man överhuvudtaget överleva sådana öden, lyder den stora frågan. Och varför överlever vissa människor och andra inte? Detta har bl.a. psykiatern Viktor Frankl skrivit om och en av hans centrala tankar är att man måste kunna se en mening med det hela, om inte annat så meningen med att överleva, att få vittna. Och att även den torftiga vardagen ger tröst. Elnas personliga stöd blir hoppet om att få återse sin man och kärleken till sönerna. Genom sin berättelse blir hon ett vittne. En lustig detalj bland allt som var så annorlunda i livet på den tiden är förbindelserna och tidsuppfattningen. Allting var långsammare och absurt långsamt blev det ju då man hade nånting att dölja. Elna fi ck lov att vänta fl era månader på telegramsvar – för att inte tala om att hon blev tvungen att vänta tiotals år på ett dödsbud och att hon inte ens under hela sin livstid fick veta hela sanningen om sin mans öde. Detta känns obegripligt under vårt e-post och mobiltidevarv. Det lilla utrymmet uppe på Amos Andersons museum lämpar sig riktigt väl för denna typ av avskalad teater. Brevet från Sibirien bjuder på en tankeväckande timme full av vemod, sorg och mod – ett helt liv.
Lue lisääKVINNAN SOM SÅG HELVETET I NÄRBILD Fem år i straffarbete i Sibirien och ytterligare fem år i förvisning bettydde att Elna Sundgren Schdanoff var en av de miljoner olyckliga som såg helvetets innersta gårdar i Stalins ökända Gulagarkipelag. Brorsonen Christian Sundgren skrev om hennes personliga skildringar av ett umbärande som övergår allt förstånd i boken Brevet från Sibirien år 1997. Nu är berättelsen komprimerad ned till en timmes lång föreställning i Lilla Teaterns monolog med samma namn och med en superb Lilga Kovanko på scenen med de spartanska tegelväggarna i Amos Andersons konstmuseums sjätte våning. Om boken på böckers vis skapar sina egna bilder i läsarens huvuden är Brevet från Sibirien i monologform ett praktexempel på teaterkonstens verbala och visuella genomslagskraft. Vi ser det som regissören och skådespelaren vill att vi skall se och det är det ofattbara lidande Elna Sundgren Schdanoff genomgick och överlevde. Proffsarbete Regissören Milja Sarkola har inte bara litat på styrkan i själva berättelsen utan samtidigt också undvikit varje tillstymmelse till melodram genom att låta Lilga Kovanko ta över scenen på ett lågmält men samtidigt ett maximalt intensivt sätt. Berättelsen rullar envetet på liksom det långa tåget med oskyldigt fängslade på väg till Sibirien. Alternativet, att göra scenen till en arena för stora och svulstiga känslor, hade med största sannolikhet inneburit en fokusering på fel ställen. Nu får i stället Lilga Kovanko – äntligen – visa vad hon som scenproffs gör av en roll som klippt och skuren för henne. Med sin medfödda ryska accent, med sina berörande små gester och med sin sorgset vemodiga, varsamma och tillika okluvliga rollfigur suger Lilga Kovanko in åskådaren i det svartaste av svarta hål på ett sätt som får tiden stannar upp omkring oss. Hur överleva? Den som läst berättelser om Gulagarkipelagen känner antagligen också till överlevnadsmekanismerna. För somliga fångar blev den religiösa tron livslinan, men för Elna Sundgrens del var det hoppet om att återse sin man och sin son i Moskva som bar henne genom umbärandena. Mannen fängslades före henne år 1937 och hon hann också få några livstecken från honom – innan hon själv i egenskap av hustru till en fängslad – hamnade på straffarbete och i inre landsförvisning. Att sedan verkligheten – utan Elnas vetskap – inte motsvarade hennes förväntningar var antagligen också hennes räddning, som hon själv säger mot slutet av pjäsen. Hon överlevde och fick rätt att resa till Finland. Men kärleken till det ryska fanns för alltid kvar och det med en märklig kraft som Elna knappt förstod själv. Brevet från Sibirien är en unik föreställning som Lilga Kovanko med sin lågmälda intensitet gör att höjer sig över det mesta jag sett på våra finlandssvenska scener.
Lue lisääSIPERIASSA RAKKAUS TEURASTETTIINHelsinkiläisen Amos Andersonin museon kuudes kerros toimii nykyisin iltaisin teatterina, kun puolisensataa katsojaa seuraa kerrallaan Lilga Kovankon muuttumista Elna Sundgren Schdanoffiksi, yhdeksi Stalinin vainojen miljoonista uhreista. Stalinin tappajaisista on kirjoitettu niin paljon, että moni saattaa olla turta koko asialle, mutta siltikin Lilla Teaternin ohjelmistoon tullut Brevet från Sibirien -näytelmä herättää uudemman kerran miettimään sitä, mitä tapahtuu kun yksi hullu saa vallan miljoonien ihmisten elämään. Näytelmä perustuu Christian Sundgrenin samannimiseen kirjaan, johon on tallennettu Elna Sundgren Schdanoffin kertomus hänen elämänsä tuskan vuosista. Vaikka esityksessä on vain yksi henkilö, se ei ole pelkkä yksinpuhelu, vaan Milja Sarkolan ohjaus ja Lilga Kovankon tulkinta tekevät siitä näytelmän, jota ainakin ensi-iltayleisö seurasi tunnin ja vartin hiiskumattoman keskittyneesti. Talon rakenteiden näkyvä punatiilinen pinta on kuin Lubjankan kellareista paikalle lainattu ja yleisötilan seinälle ripustetut Mark Maherin näyttelyn kasvokuvat tuovat mieleen salaisen poliisin arkistot. Näytelmän tuominen museoon on onnistunut kokeilu: Brevet från Sibirien on saatu ympäröityä tunnelmalla, jota lähes katsojan käden ulottuvilla työskentelevä Kovanko osaltaan täydentää. Näytelmän tarina ei ole ainutkertainen, pikemminkin päinvastoin. Isänsä työn mukana Venäjälle muuttanut helsinkiläinen perhe palaa vallankumouksen noidankattilasta Suomeen, mutta venäläisen kanssa avioitunut tytär Elna jää perheensä kanssa Kamenskojeen. Kolmekymmentäluvun lopulla mies vangitaan ja helvetin ovet aukeavat Siperiaan – lopputulos on sama kuin monien muidenkin kohdalla. Näytelmä opettaa, kuinka toivo saa ihmisen kestämään melkein mahdottomia ja miltä tuntuu, kun saa kuulla, että toivo on kuitenkin ollut vain tyhjän panttina. Tarina on melkein lajinsa stereotyyppi. Katsojalle sen tekee koskettavaksi ja ainutlaatuiseksi Lilga Kovanko, ammattinsa taitaja. Hän ei näyttele Elna Schdanoffia, hän on Elna Schdanoff.
Lue lisää
